Jag kommer hem från årets traditionsenliga kryssning med tanterna. Rille har fixat allt för kvällens Sayōnara-fest. Gästerna börjar droppa in runt 19. Under kvällen var det över 50 personer som kom och gick genom vår dörr.

50 pers som
...vi uppskattar.
...som får oss att skratta.
...som får att må bra.
som lyckoönskade oss.

Tack till våra vänner som skålade med oss! Vi älskar er alla, men det visste ni redan.

...att jag är så jävla lat det är sjukt.
...att jag har inte hunnit för att jag har så mycket att göra.
...att jag vet inte vad jag ska skriva om.
...varje gång jag rör vid tangentbordet börjar mina fingrar skriva japan, Japan, JAPAN.
...så blir jag distraherad av att jag inte vet hur fan jag ska packa. Lämnar datorbordet för att kolla i garderoben och blir ännu mer förvirrad.

Ja. Så var det nog.

JAPAN.

Restaurangen Metro ligger nästan i slutet av Götgatan. Igår var mitt livs bästa utekväll just på där. Musiken var rock. Den grillade tonfisken och moulle frite var helt gudomliga. Vinutbudet. Drinkarna. Tryffeln. Servicen. Sällskapet. Allt bara stämde.

Som grädde på moset träffade mitt sällskap på ett annat sällskap däribland Unni Drougge. Hon är ju Sveriges bästa kvinnliga författare. Och det sa jag till henne, som den beundrande snorunge jag är. Fick ett "äsch, då" och ett leende.

Notera den tjej som klappar händerna när hon tycker att nånting är gulligt. Jag reagerar exakt likadant vid söta grejer. Jag kommer vandra omkring i Tokyos gator och skrika "kawaii" och klappa så där frenetiskt.

Låten och videon är bra. Japansk och lövly.

Njuter av min välförtjänta semester genom att fixa mig en Margarita utan tequilasmak. Har lust att dansa tills jag stupar, men var kan man göra det på en måndag...?

Jag älskar Quentin Tarantinos sätt att göra superhjältar av kvinnor. Deathproof är inget undantag. Jag älskade den. Briljanta dialoger, bra musik (som vanligt, Tarantino) och vackra kvinnor. Det är, utan tvekan, den bästa girl-power-feel-good-filmen som nånsin gjorts.

Det är svårt att få Rille att bli sur eller arg. Under hela vårt förhållande har jag, vid två tillfällen, sett honom så förbannad att han inte får fram ett ord, men hans blick säger allt ändå.

Idag fick jag en blick av förskräckelse och besvikelse. Hans blick går sen över ledsamhet, varför? undrar han. VARFÖR gjorde du så? Jag fattade det inte först, men sen såg jag det. Jag hade glömt, men nu har jag lärt mig en läxa.

Har jag bakat kladdkaka ska jag låta resten av smeten ligga kvar i bunken och INTE sätta bunken i vatten. Han blir så ledsen om han inte får slicka rent bunken.