På tal om film...

När jag bodde i Sverige tyckte jag att det tog för lång tid för nya filmer att ha premiär. Varför det tar så långt tid för Japan att få in storfilmer kan vi ju fråga oss. Har det med att de dubbar vissa filmer? Textningen? Lagar? Nu får vi i alla fall snällt vänta på att följande storfilmer har premiär.

Wall-E

Premiär USA: 27 juni

Sverige: 5 september

Japan: 20 december

Iron Man

Premiär i Australien: 14 april

Sverige: 1 Maj

Japan: 20 september

Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull

Premiär i Frankrike på Cannes filmfestival: 18 maj

Sverige: 22 maj

Japan 21 juni

När det stod mellan Rambo och den senaste Narnia-filmen lät vi tiderna bestämma. Rambo började sent och Narnia tidigt så det var nog ingen som röstade på vilken film vi skulle se.

Tur det.

För att det kanske var de smärtsammaste 147 minuterna jag upplevt sedan Matrix II och Konungens återkomst.

Lite kort:

Prins Caspian blåser i hornet och de fyra ungarna från förra filmen hamnar i Narnia igen. Tillsammans ska de hindra den onda snubben Miraz att ta över Narnia. För att inte spoila hela filmen så tänker jag inte skriva mer förutom att talande djur och fighting-scener i slowmotion är något som det finns gott om i filmen. Och det var segt. Mycket segt. Jag kom på mig själv dagdrömma liksom. Antingen det eller så somnade jag och drömde på riktigt.

Det finns konstiga serier.

Sen finns animeserien Bokusatsu Tenshi Dokuro-chan som fritt översatt betyder klubba-ihjäl-ängeln Dokuro-chan.

Det handlar om en ängeln Dokuro, och en kille, Sakura, bägge går i högstadiet. Dokoru beskyddar Sakura då det är en ängel från framtiden som försöker döda honom så att han inte uppfinner den hemskaste uppfinningen av alla uppfinningar: evig ungdom, men bara för flickor så att de inte åldras över tolv år. Sakuras största problem är inte ängeln som försöker ta kål på honom utan att ängeln som blev kär i honom och visar det på sitt eget lilla sätt.

Ja, det är politiskt inkorrekt och våldsamt.

Ännu mer osmakligt.

Kanske därför är det sjukt kul också.

Efter att ha suttit begravd i läxor och kanjistudier var det dags för lite avslappning. Dagens avsnitt av Terminator; the Sarah Connor Chronicles fick mig att tappa hakan och sitta tyst i flera minuter. Damn you, cliffhangers!

För den som inte är bekant med serien kan jag upplysa om att den utspelar sig efter Terminator II; Judgement Day. I serien har de blastat fram i tiden för att undvika Sarah's död i tredje filmen Terminator; Rise of the Machines och det var nog det bästa de kunde göra för att den tredje filmen var i samma klass som Britneys "Crossroads".

Gillade man Terminator II, gillar man definitivt denna serie. Den känns inte som Scooby Doo, med en ny fiende som huvudkaraktärerna dödar eller plockar av masken på varje avsnitt. Nej, den är faktiskt väldigt mycket bättre än så.

Bilden är lånad från IMDB.com 

Jag älskade verkligen serien Sex & the city. Det var nånting som jag inte ens brukade se på tv egentligen. Jag fastnade efter att ha sett ETT avsnitt och efter det köpte jag DVD-boxen, skolådan, och sen var det kört. Minns inte ens vilket avsnitt det var, så uppslukad blev jag.

Det finns ingenting jag inte gillar med den serien. Allt från dialogerna, de ibland knäppa överanalyserna till förhållandena och för att inte snacka om Carries garderob (tack stylisten Patricia Field) och introduktionen till Manolo Blahniks underbara värld.

Nu hittade jag en feature på YouTube. Jag vill också ha ett bord med skor och ytterligare ett för väskor. 

Cashmere Mafia handlar om fyra kvinnor, högt uppsatta i arbetslivet, som jonglerar med enkla saker som förhållande, familj, karriär, otrohet och bisexualitet samtidigt som mobilerna ringer stup i ett, skilsmässoadvokaten står väntar, ny nanny måste intervjuas och det är inte ens tid för lunch än.

Efter första avsnittet var jag såld. Det kändes väldigt mycket Sex & the City, men utan sexet och med mer karriär. Gillar de rappa dialogerna, Juliet Drapers (Miranda Otto) känsla för problemlösning är underbar och för att inte snacka om de fenomenala kläderna dessa kvinnor bär i serien. Intressant och kul brud-tv. 

Jag älskar Quentin Tarantinos sätt att göra superhjältar av kvinnor. Deathproof är inget undantag. Jag älskade den. Briljanta dialoger, bra musik (som vanligt, Tarantino) och vackra kvinnor. Det är, utan tvekan, den bästa girl-power-feel-good-filmen som nånsin gjorts.

Efter att ha sett de fem första avsnitten av serien Entourage är jag halvroad. Jag kan klara mig utan den, det är så säkert.

Jag störde mig på huvudkaraktären Vincent Chase [Adrian Grenier] redan efter 10 minuter. Två avsnitt senare fattade jag varför jag ogillade denna fiktiva askönt korkade karaktär. Han påminner mig om min vän Lars, inte bara till utseendet, men också som den manipulativa Casanova vars mun ständigt är leende i varje mening. Han flörtar med allt som har ett par extra läppar och är eventuellt Guds gåva till kvinnan. Det sistnämda är något jag varken förnekar eller bekräftar.

Det som jag finner sjuk störande är att det känns som att Vincent Chases personlighet är baserad på Lars. Det känns som en besvikelse för mig. Jag trodde Lars var one of a kind. På ett sånt där skönt korkat charmigt sätt.