Vi jagar bostad. Eller rättare sagt: JAGADE. Vi har hittat en fin två på 34 kvadratmeter på tionde våningen som ligger tio minuter promenad från skolan och tjugo minuter från krogdistriktet. Imorrn skriver vi under kontraktet. Hur vi fick lägenhet så snabbt? Bra fråga.

All byråkrati vi har varit med om har varit moment 22. Det är inte så att vi har börjat på fel ände av garnnystanet och därmed varit fel ute redan från början, nej inte då. Vi har på alla sätt gjort som folk sagt åt oss att göra. Efter ett besök på immigrationsverket (Alien registration) i Tokyo fick vi reda på att vi inte kan registrera oss där för att vi är fel stad dvs inte Kyoto, där vi skulle bo. Smärta! Vi fick inte köpa mobiltelefoner utan alien registration! Det finns nämligen ingenting som heter kontantkortstelefon i Japan sen en lag som trädde i kraft 2006 om att alla nummer måste registreras. Fine, vi måste alltså registrera våra rymdvarelsehjärnor i Kyoto och strunta i lurarnas Mekka i Akihabara.

Vår rektor: 
"skaffa fast bostad INNAN ni fixar immigrationsregistrering. Oroa er inte, ni får beviset dagen därpå."

Vår mäklare: 
"skaffa immigrationsregistrering innan ni kommer hit och vill ha bostad."

Immigrationen: 
“ni kan ansöka, men ni får ert bevis om 3 veckor.”

Öh...ja.

Som oliven i martinin berättar mäklaren för oss att depositionen för en lägenhet ligger på tre månadshyror som ska betalas i samband med första hyran, brandförsäkring, underhållningskostad m.m Värst av allt var att mäklarna ville ha en borgensman. Kunde vi inte fixa en sådan så betalar vi dem en summa pengar och sen går de in som det. Den summan var inte så liten och gissa om vår rektor blev förbannad när han fick reda på det, så fick man uppenbarligen inte göra. Då fick vi numret till ett försäkringsbolag som tog en bråkdel av den stora summan för att gå in som borgensman. Skönt, slapp vi bli lurade på en hel månadshyra, men vi behövde fortfarande en borgensman och då ställde, turligt nog, skolan upp.

Vi har köpt presenter till våra grannar för att de ska tycka om oss redan från början. Det är tydligen sed att man gör så här, så då gjorde vi det. Kaffe. Ja. Det blir bra så. Möbler måste införskaffas, eller i alla fall en säng. Parketten är fin, men det är nog hård att sova på. Allt från porslin till täcken och kylskåp ska inhandlas och det blir inte Ikea. Konstigt nog håller inte vår budget för det.

Efter tre månader i landet får vi börja jobba. Men vad jag ska jobba som vet jag inte. Jag är inte så bra på japanska än så vad söker man som då? Jag är en hejare på att blanda drinkar, kör bil bättre en Vin Diesel i Snabb & Förbannad och talar tre språk flytande. Skrattpsykolog? Danslärare? Parkeringsvakt? Bartender...? Möjligeheterna är oändliga och allt återstår att se.

Från Kyotos perrong ringer Rille skolan för att kolla läget. Det låter inte så märkvärdigt, men det var en rolig syn då han står och bugar med telefonluren tryckt mot örat medan han säger hej då till vår rektor.

På skolan får vi info om att vi får jobba på våra studentvisum, om vi önskar, men bara 4 timmar/dag eller 28 timmar i veckan och absolut inte inom “underhållningsbranschen” - pachinko-hallar och hostessbarer och så vidare. Fullt förståeligt då skräckhistorierna kring hostessbarerna är så många att man inte vet vilka som är skrönor och vilka som är sanna. En grej som kan vara sant är att jobbar man olagligt och åker fast blir man portad från landet. Av alla skrönor väljer jag att tro på den. Tre gånger under mötet får vi frågan om vi kan hiragana - ett av de tre skriftspråken - och lyckligtvis kunde vi svara ja. Varför frågade han så många gånger?

Första skoldagen.
En turkiska
En holländare.
En nigerian.
Femton svenskar.

Det är ganska lite med tanke på att vi hört att det är ca 50 pers från Svea Rike som skulle gå i Tokyo. Lite charterkänsla sådär, men nu har jag i alla fall nån som jag kan snacka cravings för svenskt lösgodis med. 

45 minuters lektioner gånger fyra med 10 minuters rast efter varje lektion. Pedagogiken är enkel; vi ska nöta in konversation och bas-japanska de fem första veckorna för att sedan gå in djupare med grammatik och ännu fler glosor. Vi har rektorn som sensei (lärare) under intensivveckorna och när vi får kursmaterialet fattade vi varför han var så på vad gällde hiragana. Boken innehöll så gott som INGA västerländska bokstäver och undervisningen hölls med hjälp av kroppsspråk och enkla ord, “I Jane, you Tarzan” typ. Upprepa och så igen, bara på japanska. Kan med gott samvete säga att det här var otroligt effektivt. Vi gick igenom en halv termin på Komvux-japanska på två timmar och det här är inget skämt. I den här takten kommer vi vara kanske kunna läsa barn-manga innan jul och fatta handlingen. Det ska bli skönt att kunna göra sig förstådd, även om det känns som att man är för blyg för att snacka för just nu.

Vi har besökt immigrationsverket i Kyoto och fixat Alien registration. Snart kan vi...
* skaffa mobiltelefoner
* skaffa en riktig bostad istället för studenthotell
* slippa alla moment 22-situationer vi har varit med om. 

Berättar när vi jagar bostad i nästa avsnitt av "Caro - Hobbyjapanen".
Samma tid. Samma kanal.
Stay tuned.

Innan jag blev student var mitt yrke tunneltågförare i Stockholm. Det är inte ens hälften så coolt som det låter, men det gav en lön varje månad under tiden jag försökte komma underfund med vad jag ville göra när jag blir stor. De som känner mig vet att jag varken gillar tåg eller mitt jobb. Kanske är det det som förklarar min likgltiga intresse för allt som har med räls att göra. Fram till det att jag såg Shinkansen, så att säga.

Tåget är flera, flera meter långt, har 16 vagnar och är så vit att det sticker i ögonen under soliga dagar. Nosen på denna Shinkansen modell 700 ser ut som en anknäbb och lite klumpig ut. Inuti är det gott om ben- och bagageutrymme. Städpersonalen står på rad när tåget kommer in och bugar när kunderna kliver ut för att sedan själva kliva in, damma, byta det vita nackskyddet och torka av ytor. De är klara på fem minuter blankt. Konduktörerna har fina och snygga uniformer där det inte förekommer en rynka, ens på byxan och de bär klädseln med stolthet. Bara en sån sak. 

Shinkansen från Tokyo till Kyoto tog 2 timmar och 10 minuter - en sträcka som jag hört tar 8 timmar med buss - och precis som det stod på biljetten höll den tiden trots att den stannar längs vägen för att ta upp fler kunder. Allt går snabbt och effektivt vid varje stopp. Ingen trängsel och inga människor som sticker in föremål eller håller upp dörrarna. Varje år har de en försening som snittar på flera sekunder. Tolv år efter starten 1964 passerade de miljardgränsen för antalet trafikanter och den är fortfarande lika populär.

Bäst av allt är ändå priset. Stockholm till Göteborg med x2000 kostar runt 1500 om man har tur. Denna resa från Tokyo till Kyoto kostar 730 kr. Mat finns att köpa på tåget eller så tar man med sig en bento. 

300 km/h? Javisst.
Kan ju bara drömma om att få sitta i den hytten.

Märker att min blogg inte hänger med i tidszonen vi befinner oss i. I Tokyo är klockan 00:01, natten till tisdag.

Det regnar idag och det är 20 grader varmt.

Det är fuktigt i luften och man känner sig alldeles kladdig.
Det är på inget sätt störande.

Idag har vi nämligen besök Japans äldsta tempel Asakusa Kannon. Det har varit en liten besatthet att få komma hit efter att ha sett bilder härifrån. Vi gick in genom den södra sidan, Kaminarimons gigantiska lampa går inte att missa. Gick igenom röken från rökelsen - oundvikligt, det blåste - som sägs ha helande krafter och folk stod och vevade röken i den riktning de ville läka. Bakom tempelområdet finns en liten nöjespark som heter Hanayashiki. Den har funnits där sen 1885. 20 åkturer, pyttelitet och charmigt.

Vi har bytt boende nu. Alla ställen vi ville bo på var upptagna, vi var dessutom sent ute och då fick vi inte vara kräsna. För 4800 yen (282 kr) natten bor vi nu i ett japanskt rum (tatamimattor & bädd på golvet) som är 1,5 m brett och mindre än 3,5 m långt. Rilles föräldrars gå-in-i-garderob är större. Det här är dock inget problem. Problemet är duschen som blästrar kroppen ren. Man trycker ner handtaget (som på simhallen) och styrkan går inte att reglera. Roligt de första tio sekunderna då jag fattar hur en bil känner sig i tvätten på Shell. Inte masserande alls, bara smärta.

Glömde berätta att Rilles blonda hår drar till sig uppmärksamhet. Han passerar två tjejer varav den ena gapar, riktar den drömlika blicken mot hans hår och långsamt lyfter upp handen, som att hon skulle vilja känna och kolla kvalitén. Det här såg jag för att jag gick en bit bakom. Det var vansinnigt roligt att se hennes kompis stå och hålla för ögonen med ena handen och skaka på huvudet, nästan trött på sin polares beteende. Vi blir för övrigt utstirrade i t-banan. Anledningen kan vara att vi, med huvudet, slår i ringarna man håller i och det gör liksom inte många andra. Barns reaktioner är ändå bäst. De tittar på oss som vi tittar på skyskrapor; med öppen mun och stora blickar.

Vi har hittills inte träffat en enda tokyo-person som varit dryg eller på något sätt ohjälpsam. Igår fick vi hjälp (som vi inte behövde för att vi vet hur man gör) att köpa biljetter i tunnelbanan av ett medelålders par bestående av två japaner som druckit allt annat än grönt té och som kunde mycket lite engelska. Vi blev kungligt behandlade som utlänningar dvs som om vi vore smått efterblivna. När hon visat oss perrongen där tåget går från (som vi redan visste var det var) sa hon hejdå. I tåget, precis innan vi skulle av, springer samma person fram till oss och pekar samt säger stationens namn. Vi ler, tackar och bugar. Som sagt: kungligt behandlade. 

Det har hänt att vi plockat upp resguiden och det glider fram en vänlig själ som undrar om vi behöver hjälp. Fatta hur exotiskt det här är för oss som kommer från Stockholm där folk inte ens reser sig för en höggravid kvinna i t-banan. Likheterna med huvudstaden i Svea rike är inte många, kanske därför vi gillar Tokyo så mycket.

Vi rör mycket på oss varje dag. Innan huvudet träffar kudden har man somnat för att dagen efter kliva upp tidigt igen. Utforska. Bli förälskad i all denna neon som lyser upp staden efter solnedgången.

Det kejserliga palatset har otroligt vackra trädgårdar. Varje buske och häck är trimmade med millimeterprecision och träden ser ut som jättelika bonzaiträd. Man blev helt lugn av att bara titta på grönskan och andas in alla dofter. Fram till att vi såg ett par silkestrådar som ledde upp till ett träd, vill säga. En spindel. Ingen liten rackare heller. Kroppen var på 5-7 cm lång och färgen på kroppen var grön blandat med gul. Gul färg på vilken djur som helst betyder "rör ej" så vi pös därifrån, fascinerade. Vi stötte på fler såna under promenaden i trädgårdarna och trots att vi är spindelfobiker blev vi fascinerade.

Förra gången skrev jag om att vi kanske var på världens största övergångsställe. Jag hade fel. Det största övergångsstället i världen heter nog Hachiko's crossing, finns i Shibuya och nu har vi gått över den. Underbart kaos. Man fattar inte hur mycket människor det strömmar över den korsningen varje dygn. Vi äter lunch på restaurangen Lohb på 4:e våningen och har utmärkt vy över alla människor som krockar in i varandra, springer över vid rött och ibland blir tutade på. Förresten, det sägs att korsningen är döpt efter hunden Hachiko som i flera år mötte sin ägare där vid stationen och trots att ägaren gick bort sprang hunden dit ändå. Vovven har till och med fått en staty i närheten av korsningen, för att statuera lojalitet.

Igår besökte vi Harajuku och gick i Yoyogi park. Skulle besöka Mehji templet, men den var stängd och vi ska göra ett nytt försök imorrn. Vid bron till templet stod det två tjejer i vackra och gotiska - men ändå gulliga - klänningar som såg ut att vara tagna ur 1800-talet och posade med alla som vill fota dem. Gothic lolitas. Antar att vi kommer se fler av dem imorrn då söndagar ska tydligen vara samlingsdagen för alla med coola klädstilar och cos-players. Rille fotades med två tjejer dressade i kanindräkter. Bara i Harajuku.

Jag har aldrig sett så mycket neon som i stadsdelen Shinjuku. Lördag igår och det var ett helt sjukt myller med folk ute. Söker du fest? Följ neonljuset. Typ. Sprang in i ett varuhus vars målgrupp är tonårstjejer. Ehm. Ljudnivån och de jättesnygga kläderna var därefter. Jag har aldrig känt mig så amazon-kvinnlig i hela mitt liv. Hittills har jag inte träffat en kvinna i min längd. Misstänker att det blir svårt att hitta byxor här...

Vi söker barer högt upp för att få denna känsla av lyx jag senast upplevde när jag var i Shanghai och som jag aldrig kunde få i Stockholm. Vi satte oss på Wine bar på 9:e våningen och tog det lugnt. Alla dessa intryck, folkmyllret och ljudnivån gör en trött i huvudet. Servicen här är som inget annat vi upplevt tidigare.

Kära vänner, flytta hit.

Vi saknar er. 

Nylandade och fräscha, fortfarande på Tokyos flygplats, tog vi en Starbucks ice coffee. Jag kliver in och SAMTLIGA anställda brister ut "irrashaimase! som betyder välkommen. Det här händer varje gång man går in i någons butik. Oerhört trevligt, måste påpekas. Sverige har lååååångt kvar till den service-nirvana man upplever här.

Hittade till vårt hostel efter ca 2 timmar med att byta från tåg till tåg och slutligen tunnelbanan. Det tog långt tid för att det TAR LÅNGT TID och inte för att vi åkte vilse. Faktum är att vi lyckades ganska bra med att hitta.

Från en sak till en annan så hatar jag Media Markt. Jag hatar det så mycket att jag vill lägga mig ner och sprattla och skrika att jag inte vill så fort Rille ens nämner att vi måste åka dit. Igår spenderade vi inte mindre än sex timmar i elvaruhuset Yodobashi på Akihabara. Helt galet. Det var 7 våningar med hemel-prylar, datorer, tv-spel och mycket mer. De har så mycket vackra saker som jag ska köpa och pimpa med Nintendo DS Lite med. Ååååh. Åååååh. Jag var i nörd-himlen.

Maid kaféet @ home café är ett konceptkafé där SAMTLIGA tjejer är klädda som manga-hushållerskor. Hela grejen var så sött och så rosa att man fick hål i tänderna. Innan vi fick dricka eller äta skulle vi "välsigna" maten med kärlek genom att sätta ihop händerna i form av ett hjärta, säga en ramsa tillsammans med vår maid för att därefter klappa gulligt och buga. Hela upplevelsen var bizarr, men mycket gullig.

Inget Akihabara utan att besöka arkadhallen. Minns inte vad den heter, men det var fem våningar späckat med arkadspel. Jag är usel på allt vad koordination heter, men testade ändå en variant av Gitar Heroes & DrumMania. Mycket roligt.

Det här blir inte sista besöket på el-kvarteret. Vi måste köpa mobiltelefoner och datalexicon. Dessvärre måste vi besöka immigrationsverket innan vi ens får köpa telefoner. Det finns tydligen inga kontantkortstelefoner så vi ska nog skaffa abonnemang.

Vi gick på världens kanske största övergångsställe idag. Vilket underbart kaos.

På grund av Londons säkerhetsystem på flygplatsen var det omöjligt för oss att checka in hela vägen till Tokyo. Jaha, tänkte vi. Inga problem.

På planet ner får vi reda på att Heathrow är mitt i rusningstrafiken och det är tjockt med plan som väntar på att komma in. Aja, vi kanske inte hinner ta en kaffe då, tänkte vi.

Vi tänkte aldrig på att vi måste checka in oss.
Inte heller tänkte vi på att Heathrows säkerhetskontroll skulle ta flera hundra år.
Inte hade vi en tanke på att vi kanske skulle missa planet eller att planet kanske skulle vara fullsatt.

Nej då.

Flyget landar en halvtimme försenat. Vi har två och en halv timme på oss. Det låter ganska mycket, men på Londons flygplats finns det ett svart hål som tiden slukas av. När vi kom till kön för säkerhetskontrollen kände vi att det här kommer gå åt helvete. Kön var 50 meter lång. Sprang förbi 30 meter kö för att sedan tränga oss in bland sura människor.

Säkerhetskontroll. Spring till incheckning. Norpar två av de fyra sista platserna i planet. Springer till gate. 

Tio minuter efter att vi satt oss obekvämt i våra flygplansstolar stänger de gaten. Vi hann.

12 timmar senare började det nya äventyret i Japan.

Om 10 minuter kommer taxin.
Då börjar vår resa till Japan.
Vi är packade och klara.
Ooganiserade.
Hungriga, för att vi inte hinner äta frukost.
Lite trötta, efter 1½ timmes sömn inatt.

Främst är vi exalterade. Helt sjukt spännande, det här.