De såg lite nervösa ut, lärarpraktikanterna. Visst, vi var lte pirriga också, med tanke på att vi inte visste vad vi skulle ha för sorts lektion. Eleverna blir introducerade för lärarna och sen börjar vi.

De nya lärarna var bra och de anpassade sig snabbt efter den nivån som vi låg på tal- och grammatikmässigt. Ska bli kul att ha de i "riktiga" lektioner nån gång framöver faktiskt.

Det är ingen vanlig Fanta vi snackar om här. Man tar en vanlig apelsin-Fanta och plusar på kolsyrad gelé så blir det en knepig mindre nyttig kombo på en pytteliten bostadsyta eller så kallade flygplansburkar. Smakmässigt påminner den om c-vitamin brustabletter som man löst ut i kolsyrat vatten. Konsistensen är lik mogen förkylningslobba på en tidig morgon det vill säga trögflytande och klumpig, dock ej lika grön.

Jag gillar Fanta och gillar Jello var för sig, men att blanda såhär kändes lite väl knäppt. Vem kommer på en sån här grej?

Rektorn kom in och frågade om det fanns några i klassen som kunde tänka sig agera testpersoner för att lärarpraktikanterna ska få testa sin pedagogik på. Tyckte det lät intressant även om det i praktiken innebär att jag måste gå i skolan på en lördag så jag räckte upp handen.

Bäst av allt är att när man är med på såna här grejer så är man också med och påverkar genom utvärderingen man gör efter "lektionen". Det blir intressant att vad upplägget för morgondagens fejk-lektion blir.

Om en månad fyller jag 29 år.

Jag har än så länge två saker på min dröm-önskelista, bägge två helt osannolika att jag kommer få och därför heter det DRÖM-önskelista. För den som inte förstår vad dröm-önskelistan är så kan jag dra några exempel; det är som att önska sig uppehållstillstånd i Japan eller att Mumintrollet låter mig köra hans Mini Cooper S på väg till vår middag på Taipei 101. Chanserna finns med andra ord, men de är små. MYCKET små.

Önskegrej 1

Surprise! En väska.

När jag var 12 år gammal och var helt oförstörd vad gällde dyra märken såg jag en svartvit bild på Jackie Onassis i en spansk skvallertidning. Till sin fina klädsel (jag gissar Chaneldräkt) bar hon på en liten svart väska med mina initialer, där ett av C:na var spegelvänd, och jag tyckte den var så fin. Det visade sig sedan att den väskan var en Chanel 2.55 och kostar mer än vad min första bil gjorde. Jag vill dessutom inte ha en kopia, jag vill ha den riktiga väskan för det är jag värd. Efter att ha tafsat på den i Chanelbutiken i Osaka känns det inte som att jag kan ha en något annat än DEN.

Önskegrej 2

Snabbare och bra mycket fräsigare än en Segway är Deus Ex Machina och är en blandning mellan hoj och, tjaaa, framtiden? Fan vet jag. Tanken på att susa fram i denna 120 km/h ger mig snabbare hjärtrytm och svettiga handflator.

0-100 på tre sekunder. Nä, jag vet att jag inte kan köra denna på snö. Krockar jag förlorar jag kanske huvudet då hjälmen verkar sitta fast i armaturen på denna skapelse. Den sänks till väldigt-nära-marken-position ju snabbare man åker. Deus Ex Machina är inte barnvänlig, är värdelös inför Ikea-besök och du kan inte skjutsa kompisar. Min enda fråga är vilken körkort det är som gäller på denna. Nån som vet?

Det har börjat bli riktigt intressant i skolan. Vi har nämligen börjat fördjupa oss på området "keigo" som vi vidrörde lite lätt förra terminen.

Keigo kan kort och gott beskrivas som det artigare språket i den japanska språkhierarkin. Ni har säkert hört den japanska ändelsen -san som man sätter efter ett namn. Det motsvarar ett "fru", "herr", "fröken" och så vidare. Det är en artighetsgrej som i Sverige inte spelar någon roll, men som i Japan betyder allt. Om jag till exempel talar med min lärare Saito blir inte ändelsen san, det skulle vara att degradera hennes position som min mentor och blir därmed en otrolig förolämpning då Saito-sensei är rätt tilltal. Istället för "du" använder jag inte heller "anata", trots att det är mycket artigt. Till och med då använder jag "sensei".

Om jag hade en chef skulle jag tilltala honom "buchō" (avdelningschef) eller "chachō" (VD) istället för hans namn. Personer som jobbar i butiker eller har ett stort kunnande i sitt område (typ tandläkare, haisha-san) kan man lätt tillämpa deras yrken och lägga till -san till exempel takushi unten-san, vilket behöver taxiföraren eller personen på bokhandeln, honya-san. Jättepraktiskt.

Ändelser som -chan eller -kun är praktiskt för att det skvallrar om vilken relation personerna i fråga har till varandra. Chan kan användas på både killar och tjejer och det klassas såväl gulligt som kärleksfullt och indikerar ett nära förhållande till varandra. Ett exempel jag kan ta är när jag för första gången träffade Designergänget fick jag ändelsen san, men efter en tids umgänge gick det över till Kaaro-chan. Det låter jättegulligt, enligt mig. Ändelsen kun - vad jag fattat det som - kan man som tjej använda när man tycker om en snubbe de gillar. För fördjupning i kun och chan, titta på mycket animé med japansk tal.

Ändelserna är bara toppen av ett stort berg av språkmässig hierarki. Det finns keigo och sedan finns det sonkeigo. Det senare är ännu artigare och jag hört att företag skickar sina representanter på såna språkkurser för att fräscha upp kunskaperna inför viktiga kundbesök. För att försöka klargöra det hela i ett enkelt exempel: verbet i sin vanliga form taberu (äta) blir otabe ni naru på keigo och meshiagaru på sonkeigo. Sonkeigo använder jag om jag frågar någon som är står högre än jag på hierarkiska stegen, men om jag svarar på tilltal från någon på den nivån använder jag inga av de nämnda verben utan istället tar till med itadaku som fortfarande betyder äta. Det är exakt samma betydelse fast i olika artighetsgrader, men det låter verkligen som helt skillda verb. Jag säger inte att alla verb skiljer sig åt men det finns ett antal att memorera i sin grundform och sen ska man kunna böja dessa i negativ-, positiv-, då- och pågåendeform. Hey, ingen sa att det skulle vara enkelt, så jag är varken förvånad eller chockad.

Det har ifrågasatts i klassen varför vi får lära oss keigo. Jag undrar mer varför man ifrågasätter en sådan sak då vi befinner oss i JAPAN. Läraren kontrade den frågan med att vi behöver nödvändigtvis inte använda keigo, men det kan vara bra att ha så att man förstår när man blir tilltalad i sånt språk till exempel i butiker eller på restauranger eller vad sägs om när man söker jobb? Fatta att jag som utlänning kunna flasha med finaste keigo på arbetsintervjun. Åh, glada tanke!

Rilles grupp brukar alltid vinna, men inte idag. En klubba rikare gick min grupp som vinnare ur klassrummet.

Gav bort min klubba till Rille. Jag försöker sluta med socker på vardagarna igen...

På tal om film...

När jag bodde i Sverige tyckte jag att det tog för lång tid för nya filmer att ha premiär. Varför det tar så långt tid för Japan att få in storfilmer kan vi ju fråga oss. Har det med att de dubbar vissa filmer? Textningen? Lagar? Nu får vi i alla fall snällt vänta på att följande storfilmer har premiär.

Wall-E

Premiär USA: 27 juni

Sverige: 5 september

Japan: 20 december

Iron Man

Premiär i Australien: 14 april

Sverige: 1 Maj

Japan: 20 september

Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull

Premiär i Frankrike på Cannes filmfestival: 18 maj

Sverige: 22 maj

Japan 21 juni

När det stod mellan Rambo och den senaste Narnia-filmen lät vi tiderna bestämma. Rambo började sent och Narnia tidigt så det var nog ingen som röstade på vilken film vi skulle se.

Tur det.

För att det kanske var de smärtsammaste 147 minuterna jag upplevt sedan Matrix II och Konungens återkomst.

Lite kort:

Prins Caspian blåser i hornet och de fyra ungarna från förra filmen hamnar i Narnia igen. Tillsammans ska de hindra den onda snubben Miraz att ta över Narnia. För att inte spoila hela filmen så tänker jag inte skriva mer förutom att talande djur och fighting-scener i slowmotion är något som det finns gott om i filmen. Och det var segt. Mycket segt. Jag kom på mig själv dagdrömma liksom. Antingen det eller så somnade jag och drömde på riktigt.