Vår lägenhet ligger i ett 14-våningshus där vi bor på 12:an. Jag blev helt förälskad i utsikten från loftgången och från balkongen. Vi är mycket nöjda med vår söta lilla lägenhet och nu känns det verkligen som ett hem. Den största möbeln fick vi vänta i tre veckor på på och det var ju självklart sängen. Vi har sovit på golvet på en bäddmadrass och nu känns sängen som den skönaste i hela världen. Internet fick vi idag fredag och det fick vi också vänta i tre veckor på. Förutom det har allt gått mycket snabbt.

Kan man bo på 19 kvadratmeter då?

Vi har två utrymmen; det stora rummet och sen har vi hall, badrum, kök och toalett. Allt är välplanerat och byggt för en person och när vi lagar mat (hör och häpna) så kan inte vi hjälpas åt. Det finns inte plats och dessutom har vi bara en spisplatta.

Efter att vi köpte en riskokare blev allt mycket lättare för oss. Riset är helt sjukt gott och jag kommer ALDRIG mer köpa eller äta Uncle Bens ris igen. Det japanska riset är det bästa riset jag nånsin ätit, tänk gott kladdigt sushiris men utan sockret eller vinägersmaken. Vi äter ris nära varje dag då vi ställer riskokaren på timer och står klart när vi kommer hem från skolan. 

(Det är inte ett sammanträffande att japanskans asa gohan (frukost), hiru gohan (lunch) och ban gohan (middag) blir översatta till morgonris, lunchris och kvällsris...)

Det coolaste i vår apaato är ändå badrummet i japansk stil;

man sitter på en pall och duschar och skrubbar sig ren för att sedan hoppa ner i ett varmt bad. Det finns en panel som sköter all vattenvärme i lägenheten och som, med en

knapptryckning, fyller vår badkar till den nivå och temperatur vi själva knappar in och håller den temperaturen under hela tiden man är i badet. Bäst av allt är att nästa panel reglerar lufttemperaturen och ja, vi kan få bastuvärme om vi vill eller använda badrummet som torkrum för kläder. När man är klar i badet trycker vi på nästa knapp och badrummet avfuktas. Mycket smidigt.

I badrummet finns ingen toasits. Toaletten finns i ett annat pyttelitet rum och jag var helt lyrisk när jag såg den. Toastolen som man kan reglera värmen på sitsen. Den kan också, med en eller två knapptryckningar, agera bidé till fram- eller bakdel och tvätta rent. Jag skämtar inte. Om det är nånting jag ska ha med mig hem från Japan så är det en sån.

Efter att Rille rensat balkongen på spindelägg och andra varelser med fler än fyra ben kunde vi njuta av utsikten...och oljudet. En natt trodde vi det var en Transformers utanför balkongen, men det var bara byggubbar som jobbade sent med att installera en lyftkran med hjälp av en större lyftkran på en byggnad...Ingen transformers med andra ord...än...

Det var länge sen jag skrev och jag har saknat det. 
Det är inte på grund av lättja som jag försummat bloggen.
Nedan kommer en förklaring.

Vi jagade bostad och blev blåsta på den lägenheten vi blev erbjudna. Alla papper var i ordning, vi skulle skriva kontrakt en dag efter att jag skrivit förra blogginlägget, men tydligen gillade inte fastighetsägaren studentförsäkringen vi skrivit under som gjorde vår skola till borgensman. Det passade sig inte och ägaren ville att vi skulle skriva under en försäkring som kostade 10 gånger mer. Gjorde vi inte det så fick vi inte lägenheten.

Vår rektor ringde upp vår bostadsförmedlare och skällde ut honom. Självklart betalade vi inte 10 gånger mer för en försäkring som hade samma villkor som den försäkring vi redan hade, men ägaren ville ha den för att det var Japan-försäkringen som ALLA hade. Eller hur...Det var inga andra i klassen som tagit den försäkringen. 

Vi bytte bostadsförmedlare, vår försäkring gillades och en vecka efter det hade vi skrivit under kontrakt på ett fint kaninhål på 18 kvadrat, två minuter promenad från city och 2 minuter från skolan. Vi flyttade in den 2:a november och den 3:e november gick vårt kotrakt ut på studenthemmet. Internet beställdes, det första vi gjorde, och fick det för två dagar sedan. Det gick inte snabbt, men nu är vi online igen.

Det som var mest påfrestande för oss i det eviga letandet av lägenhet var att vi inte hade tid att vänta. Hittade vi en lägenhet vi gillade var det upp till fastighetsägaren att gilla oss eller inte och det var deras beslut som tog tid. Bostadsförmedlaren kunde säga "ja, han ska läsa villkoren och återkommer om tre dagar". "Villkoren" var ett A4 som tar fem minuter att läsa för en person som läser långsamt. Mitt i allt det här ska vi lära oss ett nytt språk, få högar med läxor, skaffa rymdvarelseregistrering, fixa mobiltelefon och utsättas för fler språkbarriärer och kulturkrockar.

Trots allt det här, trivs vi som fisken i vattnet.