Bild lånad härifrån

För två dagar sedan släppte Nine Inch Nails sitt senaste material - fullängdsalbumet "The Slip" - gratis på nätet som ett tack till sina fans lojalitet under åren. Finns för alla typer av audiofiler här.

Nine Inch Nails turnerar i US och Kanada just nu.

Bara tanken att höra Trent Reznor i Lights in the Sky eller Aaron North's gitarr The four of us are dying ger mig rysningar av förväntan över hur bra dessa kommer låtar kommer vara live.

Mina förhoppningar är att NIN kommer till Sverige när jag befinner mig där. Att de kommer till Kyoto/Osaka/Tokyo när jag är i Japan.

Och fan om inte Ticnet funkar då.

Det lilla jag hörde av förbandet Hi Fi Handgrenades var lite som glad-pop. Bättre en jag förväntat mig faktiskt.

Foo Fighters intar scenen klockan 20.15 med Let it Die och fortsätter med Pretender, bägge från senaste plattan Echoes, Silence, Patience & Grace. Dave Grohl ser ut som rock-jesus i sitt långa hår och mustasch och visar glatt alla tänderna för folket.

Lite pauser för att prata och hylla publiken.

Triangel-solo. Ja, mini-instrumentet triangel.

Huey Lewis på munspel.

Vid presentationen av en av gästspelarna, Jessie på stråkar, skriker en dumfan i publiken Show your tits! och Dave Grohl reagerar. Starkt. "Who said that?! Say that again, motherfucker. Publiken börjar peka på en utländsk kille i folkmassan och han får en rejäl utskällning av Foo Fighters sångare. Killen som skrikit det här blir, från publiken, bortförd av inte mindre än tre vakter, ut ur konserthallen. Det här avslutas med Dave Grohl säger: "We've been lucky not to had assholes like you in our shows for 13 years". Arigatou, Grohl-san, säger jag bara. Den glada stämningen dog inte för det, nästan tvärtom. Fyra låtar senare och konserten är slut.

Jag har ont över hela kroppen. Smärtan i nedre delen av bröstkorgen ger mig misstankar om att jag kanske har brutit revbenen. Ett eller två. Eller till och med bara en spricka.

Mitt huvud har blivit sparkat på av tre fötter från tre olika kroppar. Min näsa har fått en armbåge på sig och jag har fått ta emot ett slag rakt på solar plexus. Tappar andan i två sekunder. Inte läge att duka under, då hade jag blivit ihjältrampad.

Rage against the Machine är, med största säkerhet, en av de röjigaste konserterna jag nånsin varit på och det var mycket publikens förtjänst. Guerilla Radio. Bullet in the head. Killing in the Name, som självklart den sista låten, gav människotornadon en sista skjuts och kulminerade. Galningar som simmade fram genom folkhavet och jag duckar ytterligare en gång. 

Mör, trött och luktar andra människors svett.

Precis som det ska vara efter en bra konsert.

Det var med stora förväntningar som jag klev in på Hovet och jag blev inte besviken, tvärtom blev jag förblindad av kärlek och bländad. Det sistnämnda ska tolkas bokstavligt. Strålkastarna, som var riktade mot publiken, bländade mig konstant. Hovet var dessutom inte fyllt och det var lagom deppigt att se alla dessa tomma säten när jag bråkat till mig biljetter via Ticnet.

Gammalt blandades med nytt. Allt inleddes med Hyperpower från senaste Year Zero och avslutades en timme och fyrtio minuter senare med den akustiska versionen av Hurt från 1994's The Downward Spiral. Mest minnesvärt: LED-displayen till The Great Destroyer. Genialt. 

2½ timme konsert.
Robert Trujillos Mexicoflagga på basen.
James Hetfield coola skratt och röst som fortfarande håller.
Enter Sandman med pyroteknik.
Lars Ulrich. Roligare minspel får man nog leta efter.
Kirk Hammet ser ut som en korsning av vara bajsnödig och nära orgasm. Hela tiden.

Resten är en dimma av jävligt bra musik och 64000 åskådare.
Fan, va bra det var.

Vaddå? Är Stockholms stadion en utomhusarena?, frågar jag mina kollegor på jobbet. Får ett positivt svar. Svär, spottar och fräser.

Det går liksom igen det här med Metallica och frysa. I februari när biljetterna släpptes var det drygt 5 minusgrader. Jag antar att jag borde visa tacksamhet för att det är "sommar" nu.

Hur går musiken till Super Mario? Eller musiken till Zelda-spelen? Play! A videogame Symphony ger dig svaret. En symfoniorkester tillsammans med kör spelar populära tv-spelsteman under ledning av Arnie Roth. Man blandar finkultur med tv-spelsnörderi i ett utsålt Konserthuset.

Det klappades och tjoades när man kände igen riktigt gamla titlar från bland annat Amigas Lemmings, Alienbreed & Turrican 2, Nintendos Super Mario-teman och Zelda samt Commodore 64's The last Ninja och Forbidden Forrest för att nämna några. Akira Yamaoka, musikproducenten till Silent Hill 3 & 4, var på plats och lirade gitarr till Theme of Laura. Mäktiga Dancing Mad från FINAL FANTASY VI spelades tillsammans med rockbandet MACHINAE SUPREMACY. Andra musikteman som framfördes var från Castlevania. Elder Scrolls IV: Oblivion, Shadow of the Colossus, Metal Gear Solid, Revenge of Shinobi och det osläppta spelet The Darkness.

Föreställningen var på det stora hela underbar! Dock saknade jag teman från Halo och Battlefield 2, som bägge gav mig gåshud i flera dagar efteråt efter förra årets föreställning. The Darkness, som inte har blivit släppt ännu, verkar lovande och jag måste spela den när den kommer ut...

[parentes]
En grej som jag irriterade mig en del på var antalet barn under 10 år som var på konserten. Gore, blod och våld visades på storskärmarna och mammor satt och höll för sina barns ögon. När volymen blev för hög satt ungarna och höll för öronen. Det väsnades och prasslades med ev chips/godispåsar. Prassel. I . Konserthuset. Fett irriterande. Visst, tanken var god, familjen ska göra grejer tillsammans, men snacka om att inte veta vad det är man har köpt biljetter till.

Chris Cornell kommer till Sverige i slutet av augusti! Han har den absolut sexigaste rösten i HELA världen...biljettsläpp den 5 juni.