Värre än ekvationer ibland 

Tisdagar gör att man blir helt matt. Allt hamnar på plats när läraren Kondo förklarar under de två första lektionerna och de två nästa lektionerna ägnas åt att förstå samtal och öva inför rollspel.

Rasterna går till återhämtning.

Vi har en thailändsk munk i klassen vid namn Tirayuth (uttalas Tirayuttu). Han är världens sötaste och har gått från att vara tystlåten till att sitta och fnittra, säga enstaka ord på svenska eller krama om Rille. Han kan inte svenska, men han hör ju en hel del då vi är tretton svenskar i klassen.

Idag hade Tirayuth på sig crocs till sin munk-outfit.

Det såg...ja...annorlunda...ut och jag bara dumma kommentarer om det.

Rille och munken Tirayuth har varit på bio, enligt rollspelet.

Eftersom jag varit sjukt har jag liksom halkat efter lite grann.

Till idag hade jag inte mindre en tre uppsatser plus en renskrivning att göra. Dessutom pluggade jag in lite nya kanjis som vi numera kommer att få studera på egen hand för egen hand, istället för lärarledda kanjilektioner.

Vi har fått en ny bok. Grammatiken vi har börjat med nu är en korsning av repetion från förra terminen och mardröm-jag-fattar-ingenting-jävla-skit! typ av känsla. Jag måste plugga hårdare bara...

De såg lite nervösa ut, lärarpraktikanterna. Visst, vi var lte pirriga också, med tanke på att vi inte visste vad vi skulle ha för sorts lektion. Eleverna blir introducerade för lärarna och sen börjar vi.

De nya lärarna var bra och de anpassade sig snabbt efter den nivån som vi låg på tal- och grammatikmässigt. Ska bli kul att ha de i "riktiga" lektioner nån gång framöver faktiskt.

Rektorn kom in och frågade om det fanns några i klassen som kunde tänka sig agera testpersoner för att lärarpraktikanterna ska få testa sin pedagogik på. Tyckte det lät intressant även om det i praktiken innebär att jag måste gå i skolan på en lördag så jag räckte upp handen.

Bäst av allt är att när man är med på såna här grejer så är man också med och påverkar genom utvärderingen man gör efter "lektionen". Det blir intressant att vad upplägget för morgondagens fejk-lektion blir.

Det har börjat bli riktigt intressant i skolan. Vi har nämligen börjat fördjupa oss på området "keigo" som vi vidrörde lite lätt förra terminen.

Keigo kan kort och gott beskrivas som det artigare språket i den japanska språkhierarkin. Ni har säkert hört den japanska ändelsen -san som man sätter efter ett namn. Det motsvarar ett "fru", "herr", "fröken" och så vidare. Det är en artighetsgrej som i Sverige inte spelar någon roll, men som i Japan betyder allt. Om jag till exempel talar med min lärare Saito blir inte ändelsen san, det skulle vara att degradera hennes position som min mentor och blir därmed en otrolig förolämpning då Saito-sensei är rätt tilltal. Istället för "du" använder jag inte heller "anata", trots att det är mycket artigt. Till och med då använder jag "sensei".

Om jag hade en chef skulle jag tilltala honom "buchō" (avdelningschef) eller "chachō" (VD) istället för hans namn. Personer som jobbar i butiker eller har ett stort kunnande i sitt område (typ tandläkare, haisha-san) kan man lätt tillämpa deras yrken och lägga till -san till exempel takushi unten-san, vilket behöver taxiföraren eller personen på bokhandeln, honya-san. Jättepraktiskt.

Ändelser som -chan eller -kun är praktiskt för att det skvallrar om vilken relation personerna i fråga har till varandra. Chan kan användas på både killar och tjejer och det klassas såväl gulligt som kärleksfullt och indikerar ett nära förhållande till varandra. Ett exempel jag kan ta är när jag för första gången träffade Designergänget fick jag ändelsen san, men efter en tids umgänge gick det över till Kaaro-chan. Det låter jättegulligt, enligt mig. Ändelsen kun - vad jag fattat det som - kan man som tjej använda när man tycker om en snubbe de gillar. För fördjupning i kun och chan, titta på mycket animé med japansk tal.

Ändelserna är bara toppen av ett stort berg av språkmässig hierarki. Det finns keigo och sedan finns det sonkeigo. Det senare är ännu artigare och jag hört att företag skickar sina representanter på såna språkkurser för att fräscha upp kunskaperna inför viktiga kundbesök. För att försöka klargöra det hela i ett enkelt exempel: verbet i sin vanliga form taberu (äta) blir otabe ni naru på keigo och meshiagaru på sonkeigo. Sonkeigo använder jag om jag frågar någon som är står högre än jag på hierarkiska stegen, men om jag svarar på tilltal från någon på den nivån använder jag inga av de nämnda verben utan istället tar till med itadaku som fortfarande betyder äta. Det är exakt samma betydelse fast i olika artighetsgrader, men det låter verkligen som helt skillda verb. Jag säger inte att alla verb skiljer sig åt men det finns ett antal att memorera i sin grundform och sen ska man kunna böja dessa i negativ-, positiv-, då- och pågåendeform. Hey, ingen sa att det skulle vara enkelt, så jag är varken förvånad eller chockad.

Det har ifrågasatts i klassen varför vi får lära oss keigo. Jag undrar mer varför man ifrågasätter en sådan sak då vi befinner oss i JAPAN. Läraren kontrade den frågan med att vi behöver nödvändigtvis inte använda keigo, men det kan vara bra att ha så att man förstår när man blir tilltalad i sånt språk till exempel i butiker eller på restauranger eller vad sägs om när man söker jobb? Fatta att jag som utlänning kunna flasha med finaste keigo på arbetsintervjun. Åh, glada tanke!

Rilles grupp brukar alltid vinna, men inte idag. En klubba rikare gick min grupp som vinnare ur klassrummet.

Gav bort min klubba till Rille. Jag försöker sluta med socker på vardagarna igen...

Utsikt från klassrummet 

Hur mycket mer studiero kan man få i en centralt belägen skola som har en kyrkogård (tempelgård kanske det heter. Är det för kristet att säga kyrkogård?) bakom..?