Förutom mycket folk var det, enligt Brett, civila poliser. Var lite rädd för att få kameran konfiskerad så jag tog inga kort på dessa. Såg hur misstänksamt ut som helst faktiskt. 

I övrigt var det lugnt och sansat utanför Sanjo.

Slår mig ned på St Marc och läser Japanzine, en gratistidning jag plockade upp på Junkudos bokhandel, och smågarvar för mig själv när jag läser artikeln om The Pick up Artists. Jag mindes hur road och okontaktbar jag var när jag läste Neil Strauss "The Game" som handlar om författaren - smånördig och har otur med tjejer -"infiltrerar" denna värld av karismatiska män som med hjälp av forum på nätet och seminarier hjälper andra män att ragga kvinnor. En helt ny värld med egen terminologi öppnades och han lyckas bli en fullfjädrad Pick up Artist.

Nu är tre Pick up Artists i Japan och ska hålla seminarier och eventuella Bootcamps där män - för en viss summa - får bland annat lära sig hur man börjar konversera med en kvinna utan att hon känner att mannen hon pratar med är creepy, hur man får telefonnummer och hur man ser till att inte hamna i "låt oss vara kompisar-"facket. Jag vill gå på såna seminarium bara för att veta psykologin bakom. Handlar det om självförtroendebrist hos männen eller är kvinnor verkligen så komplicerade? Och hur stor är efterfrågan på denna Bootcamp här i Japan?

Hela intervjun finns här.

Det snackas mycket om singlar just nu. Hur mycket det kostar, hur ensamt det är och hur mycket man ska spendera på dejter. Läste i PunktSe om tjej som går 5000 kr back varje månad. Det reflekterade jag inte ens över, men det var en mening under hela intervjun som jag hängde upp mig på.

"Anna blir förvisso uttråkad och ensam som singel då och då, men ser friheten som en stor fördel - att själv kunna styra sin egen tid."

Jag lever i ett förhållande där BÄGGE styr sin tid. Vi lever våra liv som att vi vore singlar men är monogama vad gäller sex. Vill han gå ut med grabbarna själv så gör han det. Har jag pokerkväll med mina grabbar, så gör jag det och släpar inte med mig min pojkvän bara för att. Ingen kontroll eller makt över varandra, spontanitet uppmuntras och vi lever med varandra på lika villkor. Man kan väl styra sin egen tid, jobba häcken av sig, GÅ PÅ KROGEN eller göra vad man vill trots att man lever i förhållande. Eller?

Det finns killkompisar som inte blir släppta utanför dörren utan att flickvännen följer med. Det finns de tjejer som lever i förhållanden där de blir behandlade som skit av sina pojkvänner, men de stannar ändå kvar. Saknad av intelligens, integritet eller självrespekt? Kanske, men främst är de livrädda för att vara singlar. Jag fattar det inte. Hur klarar man av att leva med en annan människa om man inte klarar av att leva med sig själv i ensamhet?

Citatet i kursivt ovan får mig att undra: finns det så många singlar i Stockholm för att de inte hittat nån som motsvarar deras syn på livet eller är det för att de inte vill leva i ett förhållande just pga alla kraven som kommer därtill? Eller så kanske de är precis som jag, hellre ensam än i dåligt sällskap.

...och när jag inte fick upp luckan, ja, då gjorde jag bara som det stod att man skulle göra, konstapeln.

Jag plockade fram min Desert Eagle ur Chanelväskan och...

Detta klistermärke sitter fast utanför Konsum korsningen St Eriksplan-Flemminggatan. För den som inte sett Tarantinos Death Proof kommer nu en snabb synopsis. Den avdankade stuntmannen Stuntman Mike använder sin 1969 Dodge Charger för att ta livet av oskyldiga flickor genom att volta med sin bil i höga hastigheter.

Så, med det i åtanke...gratis taxi?

Kista Grossen idag.
De har en stooor avdelning för ris. 22 kg i en säck var det största vi såg.

Ville köpa en sån, bara för att ha 22 kg ris hemma, men då är det två problem som uppstår. Jag lagar inte mat och dessutom har vi det svårt med förvaring som det är.

Från dagens Metro.

Jag skrattade så jag trillade av stolen.

Dave Grossman är en snubbe som har skrivit böcker i ämnet "tv-spel lär dig barn att döda". Den allra första tanken som poppar upp i huvudet är att den här killen får betalt av NRA (National Rifle Association) för att rikta bort den feta strålkastaren från vapendebatten som nu är åter på tapeten efter Virginia Tech-massakern.

Jag anser att en människa som är psykiskt frisk kan spela våldsamma spel, lyssna på explicit lyrics och kolla på Kill Bill utan att påverkas till den grad att de själva börja meja ner folk. Det handlar om gränserna verklighet och fiction som inte suddas ut. Visst, jag blir själv avtrubbad efter alla våldskildringar på film, så pass att jag inte behöver titta bort längre, men det är PÅ FILM. Visa mig nyheter där folk dödat andra PÅ RIKTIGT och då mår jag skit och undrar var i helvete världen är på väg. Och det är typ varje dag jag ställer mig den frågan.

Counter Strike satte inte ett vapen i mina händer för att jag skulle döda terrorister. Grand Theft Auto lärde mig inte att tjuvkoppla en bil och köra på folk. Raving Rabbids lär mig inte att skada kaniner och filmen Matrix ger inte kunskapen i att spöa livet ur nån i en mörk gränd, om så bara i självförsvar. Kalle Anka och Tom & Jerry gjorde inte mig våldsammare och Stålmannen gav mig inga tankar på att hoppa ut genom fönstret i blå trikåer i tron att jag kunde flyga. Trots att jag är uppväxt med tv-spel och film där våld förekommer så tycker jag att jag är ganska normal som inte kan tänka sig att skada nån.

Hade inte spelen funnits, hade USA skyllt på TV. Ingen TV? Skyll på serietidningar och böcker. Bränn alla böcker och tidningar! Hmm, våld förekommer fortfarande...Öööh...Vi skyller på radion! 

Men...när fan ska de skylla på deras slappa vapenlagar?