När Rille drar iväg med Mattias till tekniska-prylar-affärer misstänker jag att han fick nog av gårdagens skomani-episod. Sticker själv till resten av skoaffärerna jag missade igår. Efter mindre än tre timmar ringer telefonen och jag har fullt upp med att prova skor inne på Dorothy Perkins. Det är Rille och Chefen som tycker att vi ska mötas upp och käka lite. Vid det här laget har jag hunnit handla två par skor och en väldigt fin väska. Rätt så nöjd faktiskt.

Märker att jag nästan skakar av nervositet. Både Mattias och Rille är jätteförstående. Till och med Rille verkar lite exalterad. Frågorna jag fått av Jonas och Kimmo är klockrena och såvida vi inte får brist på tid kommer vi förhoppningsvis få svar på samtliga. Glor igenom frågorna, analyserar, översätter, skriver om vissa och nya uppstår. Är så inte beredd för det här.

Medan vi väntar inne på Astoria så viskar Rille kolla!. Vänder mig om och vem är det som sticker ut huvudet och ser ut som en helt vanlig tonårsrocker? Jo, Matt Heafy! Lika snabbt som han kom stack fram huvudet så är han borta. Blev lite lugnare efter det där, konstigt nog.

Vi får följa med Mandy, Roadrunner Records kontaktperson, upp för trappor, genom bar och rum till Triviums omklädningsrum där intervjun ska hållas. Mandy förklarar att det har blivit förseningar i schemat och att vi bara får 15 minuter, istället för 20. Fair enough, det kändes som att vi fick mer tid än andra journalister till och med. Skakar hand med bandet och de ser att jag är nervös. Matt Heafy erbjuder mig en öl för nervositeten och jag avböjer artigt men bestämt, mycket för att jag inte vill sitta och rapa resten av intervjun. Vi fick tillstånd att filma och Rille riggar kameran det första han gör. Intervjun sätter igång med att jag stammar fram första frågan. Nej, jag överdriver inte. En av frågorna hade jag dessutom missat att översätta och jag sitter typ eeeeeh…uuuhm…oh yeah! och SEN kom frågan. Mycket proffsigt. Intervjun avslutas med lite foton och signering av min och Kimmos skiva. Det här var de snabbaste 15 minuterarna i mitt liv.

På väg till hotellet sen skuttar jag [verkligen SKUTTAR] fram. Jag var skitglad över att intervjun gått så bra...eller typ bättre än vad föreställt mig. I skuttandet passerar jag två svartklädda killar. Det visade sig vara Matt [sångare] & Paolo Gregoletto [bas] som skulle tillbaka till hotellet [det är en konst att name-droppa med stil och det behärskar inte jag]. Fattade inte det förrän Rille kommenterade att de gick bakom oss. Vänder mig om och de log lite snällt åt mig. Log tillbaka och kände mig fortfarande glad, men lite bortgjord och eventuellt lite töntig. Men vem bryr sig om det om 30 år när Trivium är legendariska rockare? Då kommer ingen minnas historien om skuttandet, men de flesta kommer nog att minnas Trivium. Även om många i Europa inte vet vilka de är.