Optimus Prime gillade jag när jag var liten. Han var snäll och beskyddande och tyckte att människosläktet förtjänade en chans. Megatron skrämde mig, han röst var genomelak och kall. Jag ville så gärna ha en egen Optimus Prime! Vi pratar nu inte om leksaken, utan jag ville ha honom som kompis på riktigt, i full skala så jag kunde åka bil till skolan och aldrig oroa mig om att klasskompisarna skulle vara elaka.

Väldigt många år senare är jag på väg för att se dagens första föreställning av filmen Transformers. Förväntningarna är nere vid fotknölarna. Den sög inte som tur var, men jag höjer dock ett finger i varnande syfte; filmen är anpassad för den amerikanska publiken samt den oinvigde så de var TVUNGNA att lägga in en cheezy kärlekshistoria. Annars är det gamla vanliga: de goda Autobots versus onda Decepticons på planeten jorden för en fight om Kuben.

Det välbekanta ljudet när de går från fordon till robotar var nostalgi. Optimus Prime röst spelas fortfarande av Peter Kullen som gav liv åt samma karaktär under filmen och serierna på 80-talet. Hugo Weaving, Mr Smith i Matrix, gav röst åt Megatron, ondingarnas ledare, och ja, det lät läskigt. Jag blev dock fundersam över den gula Camaro:n. I serien var den en Volkswagen Beetle vid namn Wheelie, men efterforskningar har visat att VW inte ville bli förknippade med krigsleksaker och därför blev det en Camaro som fick heta Bumblebee.

Visuellt är Transformers fenomenal. Folk som uppskattar CGI kommer verkligen att gilla den här filmen, men suckar förmodligen högt vid comedy relief som Frenzy, även känd som "the energizer bunny from hell" eller som jag tolkade den; filmens Jar-Jar Binks, fast utan skrupler för att döda och är dessutom grafiskt snyggare. Trots detta tycker jag att den är mycket sevärd. Industrial Light & Magic har överträffat sig själva och automatiskt gett mycket högre förväntningar inför uppföljaren. För det kommer väl en uppföljare?

Dessa två filmer ska absolut inte jämföras med varandra. De spelar inte ens i samma liga. Det enda de har gemensamt är att bägge är polisfilmer. That's it.

Reno 911: Miami handlar om ett gäng snutar som är bjudna till en poliskonferens i Miami. Efter ett terroristattentat är det här gänget de enda snutarna i staden Miami med kaos som följer därefter. Hela filmen är pinsamt roligt. Det kan vara allt från Dangles tajta kort-korta shorts till ful tutt-tatuering och krockar i polisgaraget. Filmen är en hjärndöd komedi, i typisk Comedy Central-anda, som uppskattas bäst efter ett par öl eller dagen efter alla de där ölen.

Hot Fuzz kretsar runt polismannen Nicholas Angel (Simon Pegg), Londons svar på supercop. Han är så bra på sitt jobb att han får alla andra snutar att framstå som latmaskar och med det som anledning blir han förflyttad till en slumrig by där alla känner alla. Simon Peggs minspel är priceless, han ser helt galen ut hälften av tiden. Filmen är en korsning mellan den typiska Hollywood-snutfilmen och engelsk bed & breakfast, Bad Boys i engelska landsbygden om man så vill. Humorn är underbar och man skrattar för att den är verkligen vansinnigt rolig. Popcorn som filmsnacks är inte att rekommendera såvida du inte vill sätta de i halsen när du skrattar.

Fixade banana split och salta pinnar, dock inte för att ätas samtidigt. Toapaus. Tillbaka i soffan för mer film.

Tenacious D - Pick of Destiny sög inte alls lika hårt som alla kritiker påstod. Antar att man måste vara bakfull för att uppskatta den och det var väl inte rescenterna. Bra musik och liiite fis-humör i en salig röra. Filmen handlade om hur Tenacious D bildades och sökandet efter ett plektrum vars innehavarande får förmågan att rocka riktigt hårt.

Varför ska filmen ses?
Främst för att låttexterna är skitroliga och genialiska. Andra anledningar är Ben Stiller i fult hår, Meatloaf som puritan, påståendet om att penisen skulle vara en muskel och den ilsket rockiga Satan som jag tyckte hade fantastisk röst. Han visade sig vara Dave Grohl från Foo Fighters. Coolt.

Bild från IMDB.

Bakis idag. Var på Medusa igår med Jens och kom hem tidigt imorse. Hela dagen har gått åt att äta godis och kolla på film. Jag är helt utmattad av den ansträngningen.

Kollade på Dreamgirls i brist på andra filmer och jag måste säga att det var lite synd att jag inte var mer "in the mood" för en sån film. Tror att jag hade uppskattat den lite mer då. Kostymerna (skulle vilja ha en klänning av varje), sminket (vill jag låna deras make up artist som skulle få lära mig hur man klämmer dit lösögonfransar så att de ser sådär snygga ut) musiken (wow) och frisyrerna var suveräna. Den stjärnan som sken klarast var ändå Jennifer Hudson som fick en Oscar + Golden Globe för rollen som Effie White. Jag är inte så jäkla känslig, men jag kände en liten tår i ögat när hon sjöng "And I'm telling you I'm not going". Vilken röst! Gåshudattack som varade väldigt länge.

Bild från IMDB.

Vad vore världen utan barns skratt? Children of Men utspelar sig en trasig framtid där infertilitet, krig och hopplöshet råder. Det har inte fötts barn på mer än 18 år och sorgen är stor när den yngsta människan i världen dör. Nånstans i det här kaoset blir en flicka gravid och Theo är den kille som skyddar henne.

Låter klyschigt, men det är bättre än vad det låter. Mot slutet av filmen kändes det för verkligt. De starka bilderna som vi har blivit matade med från bland annat kriget i Jugoslavien samt den nuvarande situationen i Israel/Palestina går i samma blå-gråa ton som filmen. På nyheterna kan jag i alla fall byta kanal, men under filmen skruvade jag på mig på obehag. Jag skyller på de långa kameraåkningarna utan klipp. En känsla av olust befann sig när kameran följde efter Theo (Clive Owen), springandes och skakandes, i ett inferno där alla skjuter alla och han måste skydda det där lilla hoppet som växer i hennes mage.

Gradvis tystnar allt.

Och då kände jag hur tårarna steg i ögonen.

300 handlar om slaget vid Thermopyle där 300 spartanska krigare kämpar mot den persiska armén på flera hundra tusen. Stridsscenerna är detaljerade, blodiga och oerhört intressanta. Tre minuter in på filmen får vi se en mycket ung kung Leonides banka skiten ur en jämnårig pojke. Fokus på pojken som ligger, blod sprutar i slow motion och kamerans skärpa och djup ändras. Fokuset hamnar på bloddropparna på väg mot kameralinsen. Det är snyggt och man får ont i ögonen för att det är så vackert.

Skaparen av Sin City, Frank Miller, skapade en serie med denna episka berättelse som grund. Och det syns tydligt på jämförelsena nedan. 300 är en orgie av snygga miljöer, bröl, magrutor och testosteron. Dessutom är den filmad till 99% i bluescreen. Det innebär att inte en pil, lans eller bloddroppe har plaskat i marken. Hur snyggt blev resultatet? Se själv. 300 har premiär den 4 april.