Efter att ha sett Linkin Park "Live in Detroit" på MTV häromdagen så sjönk mina förhoppningar rejält. Sångaren Chester Benningtons röst bar liksom inte och det lät nästintill falskt. Inte så bra med andra ord.

Chester hoppar från metallplåtan ner på golvet, ett hopp som såg ut att vara på två meter och efter det är det fullt ös. Efter första låten var mina farhågor som bortblåsta. Det var en riktigt bra konsertupplevelse där allt från ljud till ljus stämde. För att inte snacka om Mike Shinodas röst som var absolut bäst.

Låtar, självklart inte i ordning för det orkar jag inte med...
One step Closer
Pushing me away
Points of Authority
Breaking the Habit
Don't Stay
Somewhere I Belong
Lying from you
Faint
From the Inside

Från senaste skivan Minutes to Midnight
Leave out all the rest
Bleed it Out
What I've done

Har jag missat nån låt? Kommentera gärna.

I jakten på snygga rocktischas i min storlek missade jag halva av Blindsides uppträdande. Lika bra var väl det. Har inte lyssnat så mycket på dem och de lilla jag hörde medan jag köade till garderoben lät väldigt mycket som 30 Seconds to Mars.

Vässar armbågarna och börjar ta mig fram i publikhavet. En kille uppmärksammar att jag, utan svårighet, tar mig förbi honom och han lackar ur. Jag får en klapp på axeln varpå han säger "hallå! varfö trängerrurej fö?" Vänder mig om, tittar på snorungen som är 15 cm längre än jag och svarar, vänligt men bestämt "Ser det här ut som nån jävla kö på Konsum? Det här är en rockkonsert, anpassa dig därefter". Får minen fågelholk som svar och tränger mig vidare och lyckas ta mig långt fram.

45 minuter efter att Blindside slutat lira kommer 30 seconds to Mars upp på scen till operan Carmina Burana. Beautiful lie var självklart ut först. Andra låtar som kördes var mina favoriter The Fantasy och The Kill. Gigget avslutas med The Modern Myth och publiken uppmanas ta fram sina mobiler och lysa upp den nu mörka Globen. En ensam strålkastare lyser på Jared Leto. Vackert.


[parentes]
När Jared Leto frågar publiken om hur många det var som hade lyssnat på deras platta. Efter att ha hört publiken vråla ett positivt svar säger han: You can download it, we don't give a fuck.

Jag antar att jag inte var på humör för att vara på konsert i och med att jag håller på att bli sjuk, så detta blir nog ett halv gnälligt inlägg.

Det kändes inte riktigt värt väntan när Trivim äntligen intog scenen. Känslan förbättrades inte heller när jag insåg att om man plockar bort Paolo Gregoletto (bas) och Corey Beaulieu (gitarr) så finns inte Trivium. Det är deras röster som låter grymt bra på skivan och ännu bättre live.

Minnesvärda låtar:
Dyin' in you Arms känns numera som en popdänga, men i live-version håller den fortfarande.
To the Rats
A Gunshot to the Head of Trepidation
Ascendancy
Anthem (We are the Fire) 
Ember to Inferno

Matt Heafy är jävligt bra på att le, mima, flörta med publiken och lira gitarr. När han uppmanar till mosh-pits så hänger alla på. Imponerad utbrister han "Oh shit!" mitt i sången. Vid nåt tillfälle skrattar han och säger "I fucked up my solo", men det var nog ingen som märkte. Det lät jävligt bra ändå.

För det första...
What's up med att ha två förband? Man hinner bli trött tills det som man vill se kommer upp på scen.

För det andra...
What's up med alla 13 till 16-åringar som moshpittades? Borde inte de vara hemma och sova? Visste de ens vilka Sanctity och Annihilator var? För det visste fan inte jag. Jag börjar bli gammal. Fuck it. Anywho...

Minnesvärda låtar från Annihilator:
Alison Hell
Never, Neverland
Det var en tredje som också var skitbra, men seniliteten har slagit till och jag minns inte...

Roligt: När sångaren Jared MacEachern från Sanctity springer upp på scen och sjunger refrängen till Alison Hell. Klockrent.

Maaajj Gådd, vad mycket Nine Inch Nails det har varit för min del. Och nu kommer lite till. De spelar på Hovet den 7:e augusti och biljetterna släpps den 23 april.

Två dagar INNAN LÖN. Fatta snällt liksom...

Har snart spelat sönder NiN hemma och fortsätter i samma anda. Det är Club Rocks vid Mariatorget tillsammans Close up Magazine som har Nine Inch Nails-fest. Tjuvlyssning och utlottning av den nya plattan Year Zero händer ikväll. Ses där.

Är såå hängmörad biff just nu. Har precis kommit hem från Nine Inch Nails konserten. He.Rre.Gud Ljudet. Stämningen. Låtarna. Och hans röst. Wow. Blev helt kär i gitarristen Aaron Norths sätt att köra kung fu med guran och lira samtidigt. Simultanförmåga och skicklighet.

The hand that feeds var svängig. Mr Selfdestruct var närmast euforisk. Only var jag lite besviken över att den inte hade mer klös i. Konserten i sig var suverän, men ändock finns ett minus. Den enda låten som spelades från den kommande plattan Year Zero var Survivalism. Synd, hade velat höra The greater God samt My violent Heart som bägge finns att lyssna på deras MySpace om man inte orkar vänta på skivsläppet den 17 april.

Hade knappt hört nånting av Ladytrons material när jag fick reda på att de skulle lira förband åt NiN. Lånade alla skivor som jag kunde få tag på och lyssnade igenom och blev glatt överraskad när jag stod inne på Annexet och insåg att Helen Marnie låter lika bra live som hon gjorde på skivan. Om inte bättre.

High Rise, Destroy everything you touch och International Dateline, alla från albumet Witching Hour, var helt otroliga live. Underbart kaxig electronica när den är som bäst.

Missar de på Debaser imorrn och det tycker jag är väldigt synd.