Efter noggrannt dividerande med mig själv och mitt influensavirus kom jag fram till att jag stannar hemma och försöker mig på att boka via nätet. Tur var väl det. Polarens bror stod tillsammans med 10 andra framför biljettkontoret i Globen kl 0600 imorse.

Fast nu gick Ticnet ner...Tur att jag har min biljett då.

Självklart...när tårna tinat upp och jag svurit att jag aldrig mer köar så ser jag den. Artikeln i Expressen som fick mig att fundera om jag, för andra gången den här veckan, vill köa utanför biljettkontoret. Har dessutom hört att 30 seconds to mars ska spela som förband. Det gör allt mycket svårare.

Tog första 19 som till Globen för att bemötas av nånting som påminner om en campingplats i vintermiljö. Folk är nedkrupna, sitter eller ligger i solstolar drickandes allt från bira till varm choklad. En trave brinnande metrotidningar fungerar bra som brasa och några står runt och värmer sig. Det är två minusgrader ute och klockan är 05.20 Köandet för Metallica har för min del bara börjat.

Bandet har inte varit här sen 1999 då de spelade för ett utsålt Globen. Av nån anledning såg inte jag dem då, men jag minns att jag ångrade att jag inte fixade plåtar. Kvart över nio har jag biljetter i handen, är glad, men utmattad och har otroligt nedkylda fötter trots raggsockor. Aldrig mer att jag köar.

Bandit hade varnat för att det skulle vara mycket folk, men jag trodde inte det skulle vara så ett sånt här tryck. Hard Rock Café var fullt redan vid 21.30 Vid dörren ville de knappt släppa in folk som stod på listan. Typ.

Först ut var The Bandit Metalizers (första bilden, högst upp) som värmde publiken och för att sen lämna plats åt Takida.

Måste säga det att skivan "...make you breathe" gillade jag sådär, men och höra alla dessa låtar opluggat var sååå mycket bättre. Han har bra röst, den där Robert. Reason to cry gav många anledning att skråla med i texten. Det var en jävligt bra spelning helt enkelt.

När Rille drar iväg med Mattias till tekniska-prylar-affärer misstänker jag att han fick nog av gårdagens skomani-episod. Sticker själv till resten av skoaffärerna jag missade igår. Efter mindre än tre timmar ringer telefonen och jag har fullt upp med att prova skor inne på Dorothy Perkins. Det är Rille och Chefen som tycker att vi ska mötas upp och käka lite. Vid det här laget har jag hunnit handla två par skor och en väldigt fin väska. Rätt så nöjd faktiskt.

Märker att jag nästan skakar av nervositet. Både Mattias och Rille är jätteförstående. Till och med Rille verkar lite exalterad. Frågorna jag fått av Jonas och Kimmo är klockrena och såvida vi inte får brist på tid kommer vi förhoppningsvis få svar på samtliga. Glor igenom frågorna, analyserar, översätter, skriver om vissa och nya uppstår. Är så inte beredd för det här.

Medan vi väntar inne på Astoria så viskar Rille kolla!. Vänder mig om och vem är det som sticker ut huvudet och ser ut som en helt vanlig tonårsrocker? Jo, Matt Heafy! Lika snabbt som han kom stack fram huvudet så är han borta. Blev lite lugnare efter det där, konstigt nog.

Vi får följa med Mandy, Roadrunner Records kontaktperson, upp för trappor, genom bar och rum till Triviums omklädningsrum där intervjun ska hållas. Mandy förklarar att det har blivit förseningar i schemat och att vi bara får 15 minuter, istället för 20. Fair enough, det kändes som att vi fick mer tid än andra journalister till och med. Skakar hand med bandet och de ser att jag är nervös. Matt Heafy erbjuder mig en öl för nervositeten och jag avböjer artigt men bestämt, mycket för att jag inte vill sitta och rapa resten av intervjun. Vi fick tillstånd att filma och Rille riggar kameran det första han gör. Intervjun sätter igång med att jag stammar fram första frågan. Nej, jag överdriver inte. En av frågorna hade jag dessutom missat att översätta och jag sitter typ eeeeeh…uuuhm…oh yeah! och SEN kom frågan. Mycket proffsigt. Intervjun avslutas med lite foton och signering av min och Kimmos skiva. Det här var de snabbaste 15 minuterarna i mitt liv.

På väg till hotellet sen skuttar jag [verkligen SKUTTAR] fram. Jag var skitglad över att intervjun gått så bra...eller typ bättre än vad föreställt mig. I skuttandet passerar jag två svartklädda killar. Det visade sig vara Matt [sångare] & Paolo Gregoletto [bas] som skulle tillbaka till hotellet [det är en konst att name-droppa med stil och det behärskar inte jag]. Fattade inte det förrän Rille kommenterade att de gick bakom oss. Vänder mig om och de log lite snällt åt mig. Log tillbaka och kände mig fortfarande glad, men lite bortgjord och eventuellt lite töntig. Men vem bryr sig om det om 30 år när Trivium är legendariska rockare? Då kommer ingen minnas historien om skuttandet, men de flesta kommer nog att minnas Trivium. Även om många i Europa inte vet vilka de är.

Kliver upp för alldeles för tidigt. Möter upp Mattias, musikchefen för Bandit 106,3, vid Arlanda express-terminalen. Han ser nästan lika trött ut som Rille och jag känner oss.

Landar i London. Första stoppet blir HMV på Oxford Street där jag inhandlar Triviums special edition cd/dvd-skiva och är helnöjd med köpet. Vi får slita ut Mattias innan han handlar upp hela reskassan inne på HMV och drar vidare. Käkar, plåtar lite vid Piccadilly Circus. Passerar Astoria, där folk köar redan vid två på dan för en konsert som börjar klockan 19. Spenderar pengar på Trocaderos mardröm/paradis för spelberoende. Drar min obligatoriska half pint Guinness med svartvinbär och sen är jag både glad och mätt. Mattias drar iväg, Rille blir ensam kvar med en inbiten sko-o-man. På hela Oxford Street finns det ganska många skoaffärer och snart var Rille inblandad i mardrömmen för alla icke-sko-o-maner, nämligen jakten efter de perfekta skorna. Gick in i praktiskt taget VARENDA skoaffär och provade, gnällde, provade lite till. Jag är en satmara vad gäller hur saker och ting ska sitta. Varför nöja sig med mindre?

[ KONSERTEN ]
Kommer till ett utsålt Astoria där Bloodsimple redan börjat lira och jag tackar Rille för hans förutseende inköp av öronproppar. Volymen är öronbedövande, men jävlar va bra ljud det var. Bloodsimple tackar för sig och tio minuter senare äntrar God Forbid scenen. [Sanningen är att jag inte hade hört God Forbid tidigare = inga förväntningar = överraskande bra.]

Börjar röra mig framåt. Tränger mig igenom alla metalheads under de sista minuterarna av God Forbid's uppträdande och hamnar i minst 14 olika mosh-pits på vägen. Fortsätter sakta men säkert framåt och ger mig inte förrän jag är 2-3 meter från scenen. Alla står som packade sillar och när Trivium äntligen kommer in på scen stiger värmen till kokpunkten. ALLA hoppar och nya mosh-pits bildas och jag har inget annat val än att delta. Kan inte ens minnas vilken låt de spelade först, var tvungen att hålla koll på var fan jag hade fötterna. Vill INTE tappa fotfästet och bli metalhead-puré.

Stämningen, musiken och Triviums framträdande är suverän. Tappar fotfästet gång på gång och börjar få panik av trängseln. Kan knappt andas av den outhärdliga värmen. Under Pull harder on the strings of your Martyr hoppar jag högre än andra och tar tag om framförvarande persons axlar, mest för att få luft och inte svimma. NÅN anser att det här är ett tecken på att jag vill crowd-surfa och innan jag vet ordet av tar NÅN tag i mina fötter och jag är uppe i luften, buren genom havet av metalheads. Vakterna grabbar tag i min arm och jag hamnar innanför kravallstaketet. Kunde knappt andas, ännu mindre stå på benen och vakten rycker in och bär bort mig slutet av kravallstaketet. Där får jag ett glas vatten och dessutom skitbra utsikt över scenen. Jävlar, vilka otroligt snygga och begåvade rockers! Skönt att denna, och förhoppningsvis nästa, generations metalheads också får sköna rockikoner.

Är skittrött när jag återvänder till Rille & Mattias. Dying in your arms tillägnas alla damer på Astoria och jag skriker med i texten tills jag blir blå i fejjan. Trivium slutar spela, nästan tvärt, och får ta emot silverplattan som bevis på att de sålt mer än 60 000 exemplar. Matt Heafy [sångare] hävdar att han inte hade en susning om att utdelningen skulle ske ikväll [om det är sant eller inte får jag reda på imorrn när jag träffar dem.]

[ EFTERFESTEN ]
Är helt jävla slut. Dricker två Red Bulls för att hålla mig vaken, men det enda jag gör att gäspa. Trivium syns inte till och efter en timmes väntan så vill vi tillbaka till hotellet. Jag vet, vi är skittråkiga och som drar hem, men vi ska ju, trots allt, träffa de imorrn.

Onsdag
Klockan 23.46: Var och firade Temp0 på Pub Anchor där också radiokanalen Bandit 106,3 hade fest. Var med i en tävling där vinsten var att åka till London, se Trivium och dessutom vara Bandits utsända reporter på plats. Fyllde i formuläret med hjälp av Rille & Co. Skålade och glömde bort att jag ens tävlat.

Torsdag
Klockan 11.58: Står i tvättstugan när mobilen börjar låta. Det är Bollnäs-Martin från Bandit 106,3 som ringer och talar om för mig att jag är en av finalisterna i Trivium-tävlingen och att han kommer ringa upp mig kl 9 imorrn bitti för finaltävligen. Lite nervöst.

Fredag
Klockan 07.20: Vaknar och jag kan fan inte sova. Kliver upp och går in på Triviums hemsida och går igenom allt jag behöver. När, var & hur. Bio över bandets medlemmar. Gör en mindmap. Försöker komma ihåg så mycket som möjligt. Rille hjälper till med servering av té och peptalk.

Klockan 09.00: Mobilen ringer och handsvetten gör att jag nästan tappar mobilen i golvet. Bollnäs-Martin presenterar mig för min motspelare Kalle, som tagit sig till finalen genom deltävlingar. Första frågan svarade jag fel på och Kalle hade inte en susning. Andra frågan hade jag inte susning och Kalle svarade rätt. Hörde mina hjärtslag i öronen. Tredje frågan hörde varken Kalle eller jag vad Matt Heafy (sångaren) sa. Fråga nummer 4 var jag snabb som fan och svarade dessutom rätt. Det står 1-1. På sista frågan ropar Kalle och jag ut våra namn nästan samtidigt, men jag hann före. Lät frågan sjunka in på 2 hundradelar och svarar...rätt! Ser till att programledaren får tinnitus och får ett grattis från Kalle. Rille & jag kör en liten happy-dans och haj-fajjvar. Han ska ju faktiskt också till London.

Klockan 10.40: Fortfarande i chocktillstånd. Rille står bredvid, glad som få, med kurrande mage.

__________________________________

Det finns nog ingenting som oroar mig mer just nu än att jag ska fucka upp den där intervjun med Trivium. Typ få tunghäfta. Har en tendens för att börja garva hysteriskt när jag blir nervig. Skratt är i för sig finns bättre än att gråta hysteriskt. Min största rädsla är nog att börja bryta på svenska när man pratar engelska. "Häällau, maj nejm iss Inga änd aj am frååm Sviiiden". Typ. Min engelska går åt helvete när jag blir nervös. Efter samtalet satte jag mig framför datorn för att blogga om samtalet och händerna var alldeles kallsvettiga. Sen läste jag en rescension om Triviums Ascendancy och märkte att jag bröt på svenska när jag läste engelska tyst för mig själv. Panik.