Vi jagar bostad. Eller rättare sagt: JAGADE. Vi har hittat en fin två på 34 kvadratmeter på tionde våningen som ligger tio minuter promenad från skolan och tjugo minuter från krogdistriktet. Imorrn skriver vi under kontraktet. Hur vi fick lägenhet så snabbt? Bra fråga.

All byråkrati vi har varit med om har varit moment 22. Det är inte så att vi har börjat på fel ände av garnnystanet och därmed varit fel ute redan från början, nej inte då. Vi har på alla sätt gjort som folk sagt åt oss att göra. Efter ett besök på immigrationsverket (Alien registration) i Tokyo fick vi reda på att vi inte kan registrera oss där för att vi är fel stad dvs inte Kyoto, där vi skulle bo. Smärta! Vi fick inte köpa mobiltelefoner utan alien registration! Det finns nämligen ingenting som heter kontantkortstelefon i Japan sen en lag som trädde i kraft 2006 om att alla nummer måste registreras. Fine, vi måste alltså registrera våra rymdvarelsehjärnor i Kyoto och strunta i lurarnas Mekka i Akihabara.

Vår rektor: 
"skaffa fast bostad INNAN ni fixar immigrationsregistrering. Oroa er inte, ni får beviset dagen därpå."

Vår mäklare: 
"skaffa immigrationsregistrering innan ni kommer hit och vill ha bostad."

Immigrationen: 
“ni kan ansöka, men ni får ert bevis om 3 veckor.”

Öh...ja.

Som oliven i martinin berättar mäklaren för oss att depositionen för en lägenhet ligger på tre månadshyror som ska betalas i samband med första hyran, brandförsäkring, underhållningskostad m.m Värst av allt var att mäklarna ville ha en borgensman. Kunde vi inte fixa en sådan så betalar vi dem en summa pengar och sen går de in som det. Den summan var inte så liten och gissa om vår rektor blev förbannad när han fick reda på det, så fick man uppenbarligen inte göra. Då fick vi numret till ett försäkringsbolag som tog en bråkdel av den stora summan för att gå in som borgensman. Skönt, slapp vi bli lurade på en hel månadshyra, men vi behövde fortfarande en borgensman och då ställde, turligt nog, skolan upp.

Vi har köpt presenter till våra grannar för att de ska tycka om oss redan från början. Det är tydligen sed att man gör så här, så då gjorde vi det. Kaffe. Ja. Det blir bra så. Möbler måste införskaffas, eller i alla fall en säng. Parketten är fin, men det är nog hård att sova på. Allt från porslin till täcken och kylskåp ska inhandlas och det blir inte Ikea. Konstigt nog håller inte vår budget för det.

Efter tre månader i landet får vi börja jobba. Men vad jag ska jobba som vet jag inte. Jag är inte så bra på japanska än så vad söker man som då? Jag är en hejare på att blanda drinkar, kör bil bättre en Vin Diesel i Snabb & Förbannad och talar tre språk flytande. Skrattpsykolog? Danslärare? Parkeringsvakt? Bartender...? Möjligeheterna är oändliga och allt återstår att se.