Från Kyotos perrong ringer Rille skolan för att kolla läget. Det låter inte så märkvärdigt, men det var en rolig syn då han står och bugar med telefonluren tryckt mot örat medan han säger hej då till vår rektor.

På skolan får vi info om att vi får jobba på våra studentvisum, om vi önskar, men bara 4 timmar/dag eller 28 timmar i veckan och absolut inte inom “underhållningsbranschen” - pachinko-hallar och hostessbarer och så vidare. Fullt förståeligt då skräckhistorierna kring hostessbarerna är så många att man inte vet vilka som är skrönor och vilka som är sanna. En grej som kan vara sant är att jobbar man olagligt och åker fast blir man portad från landet. Av alla skrönor väljer jag att tro på den. Tre gånger under mötet får vi frågan om vi kan hiragana - ett av de tre skriftspråken - och lyckligtvis kunde vi svara ja. Varför frågade han så många gånger?

Första skoldagen.
En turkiska
En holländare.
En nigerian.
Femton svenskar.

Det är ganska lite med tanke på att vi hört att det är ca 50 pers från Svea Rike som skulle gå i Tokyo. Lite charterkänsla sådär, men nu har jag i alla fall nån som jag kan snacka cravings för svenskt lösgodis med. 

45 minuters lektioner gånger fyra med 10 minuters rast efter varje lektion. Pedagogiken är enkel; vi ska nöta in konversation och bas-japanska de fem första veckorna för att sedan gå in djupare med grammatik och ännu fler glosor. Vi har rektorn som sensei (lärare) under intensivveckorna och när vi får kursmaterialet fattade vi varför han var så på vad gällde hiragana. Boken innehöll så gott som INGA västerländska bokstäver och undervisningen hölls med hjälp av kroppsspråk och enkla ord, “I Jane, you Tarzan” typ. Upprepa och så igen, bara på japanska. Kan med gott samvete säga att det här var otroligt effektivt. Vi gick igenom en halv termin på Komvux-japanska på två timmar och det här är inget skämt. I den här takten kommer vi vara kanske kunna läsa barn-manga innan jul och fatta handlingen. Det ska bli skönt att kunna göra sig förstådd, även om det känns som att man är för blyg för att snacka för just nu.

Vi har besökt immigrationsverket i Kyoto och fixat Alien registration. Snart kan vi...
* skaffa mobiltelefoner
* skaffa en riktig bostad istället för studenthotell
* slippa alla moment 22-situationer vi har varit med om. 

Berättar när vi jagar bostad i nästa avsnitt av "Caro - Hobbyjapanen".
Samma tid. Samma kanal.
Stay tuned.

Innan jag blev student var mitt yrke tunneltågförare i Stockholm. Det är inte ens hälften så coolt som det låter, men det gav en lön varje månad under tiden jag försökte komma underfund med vad jag ville göra när jag blir stor. De som känner mig vet att jag varken gillar tåg eller mitt jobb. Kanske är det det som förklarar min likgltiga intresse för allt som har med räls att göra. Fram till det att jag såg Shinkansen, så att säga.

Tåget är flera, flera meter långt, har 16 vagnar och är så vit att det sticker i ögonen under soliga dagar. Nosen på denna Shinkansen modell 700 ser ut som en anknäbb och lite klumpig ut. Inuti är det gott om ben- och bagageutrymme. Städpersonalen står på rad när tåget kommer in och bugar när kunderna kliver ut för att sedan själva kliva in, damma, byta det vita nackskyddet och torka av ytor. De är klara på fem minuter blankt. Konduktörerna har fina och snygga uniformer där det inte förekommer en rynka, ens på byxan och de bär klädseln med stolthet. Bara en sån sak. 

Shinkansen från Tokyo till Kyoto tog 2 timmar och 10 minuter - en sträcka som jag hört tar 8 timmar med buss - och precis som det stod på biljetten höll den tiden trots att den stannar längs vägen för att ta upp fler kunder. Allt går snabbt och effektivt vid varje stopp. Ingen trängsel och inga människor som sticker in föremål eller håller upp dörrarna. Varje år har de en försening som snittar på flera sekunder. Tolv år efter starten 1964 passerade de miljardgränsen för antalet trafikanter och den är fortfarande lika populär.

Bäst av allt är ändå priset. Stockholm till Göteborg med x2000 kostar runt 1500 om man har tur. Denna resa från Tokyo till Kyoto kostar 730 kr. Mat finns att köpa på tåget eller så tar man med sig en bento. 

300 km/h? Javisst.
Kan ju bara drömma om att få sitta i den hytten.