Sedan två månader tillbaka har jag varit besatt av tanken att pierca min andra tragus, då den första redan är piercad. Jag vill så gärna smycka mitt öra. Eller bägge, gärna ossymetriskt så att jag på så sätt kan skilja på höger och vänster.

Kanske imorrn? Jag hatar verkligen att vänta.

Vaknar av ett duns. Bor i vindsvåning så man hör verkligen ALLT som landar på taket. Kollar upp och ser en fiskmås, modell större, som vandrar runt utanför fönstret. Det dunsar till igen, denna gång fiskmåsens kompis. Den ena går runt på taket, den andra tittar in genom mitt sovrumsfönster och vi får ögonkontakt. Fascinerande.

Jag har en ödla i plast som sitter fast på fönstret med en sugpropp och den ville fiskmåsen ha. Han knackade försiktigt på rutan med näbben och jag känner att nackhåren reser sig. Något som väldigt få vet är att jag är livrädd för fåglar. Har varit det sen jag var barn och såg Hitchcocks Fåglarna. Det här nog det närmaste terapi jag nånsin kommer vad gäller det ämnet.

Resultatet av fotosessionen fick jag se idag.

Beskrivning: androgyn. Vacker.
Jävligt snygg, helt enkelt.

Solidaritet igår. Skrattade och dansade tills jag inte orkade stå. Bokstavligen. Jag envisas nämligen med att gå ut och dansa i högklackat. Dagen efter ska vi inte ens snacka om. Ingen baksmälla, men jag har så ont i trampdynan att jag knappt kan stå dagen efter en sån kväll. Tragisk, men jag älskar mina skor för mycket.

 Anledningar till varför jag plågar mig i högklackat är

• jag känner mig ful i lågklack/ballerinas
• jag har fler skor att välja emellan om jag väljer att gå i högklackat
• ett par gymapaskor är allt jag äger på den fronten. De är inte snygga för att jag jobbar i dem. Sunk.
  

Ecco-skor är uteslutet. Foppa-tofflan? Över min döda kropp.
Jag får väl hålla käft och skylla mig själv.

Helt plötsligt blev det verklighet. Vi har blivit antagna till skolan i Kyoto. Rille & jag åker i oktober och blir borta i förhoppningsvis hundra år. Bra, och långa utbildningar i Japan.

Det är overkligt, men verkligt. Drömma vaken typ. Eller chocktillstånd, i medicinska termer.

I förrgår såg jag en artikel i DN om Ted Noten och han konst. Där fanns en bild på ett av hans verk och också anledningen till att jag hittade till Liljevalchs: Superbitch bag model Gucci. Googlade fram hans hemsida och hittade hans coola arbeten, men som tyvärr inte ingick i utställningen. Intressant ändå. Om inte annat så vet jag numera var Liljevalchs ligger och det var tack vare min nyfikenhet för en unik väska.

Hypotes
Testpersonen, dvs jag, tappar eller minskar smärtan i ryggen i samband med att minst 8 cm klackar används vid dagligt bruk där sneakers annars kunde varit lämpliga.

Metoden jag använt mig av är att vid 30 tillfällen gå i högklackat minst 2 timmar per gång utan uppehåll om inget annat uppges.

Resultat
20 av gångerna jag fått bort smärtan helt. Vid 3 fall av 30 kunde jag inte gå alls dvs inte ens barfota. 5 av 30 var jag smärtfri när jag tog av mig skorna för att få ont igen mindre än 30 min senare. 2 av 30 var jag tvungen av avbryta testet pga skoskav eller illasittande skor.

Slutsats
Högklackat ger mig ont i fötterna, men minskar min ryggsmärta något. Jag kan inte säga att det är vinst varje gång, men vissa tillfällen är det verkligen en märkbar skillnad. Det är svårt att förklara graden av smärta för nån som haft turen att slippa diskbråck, men minsta smärtlindring är ändå en lättnad.

Kommentar
I rehabiliteringssyfte undrar testpersonen om det finns möjlighet att få ekonomisk stöd. Skogarderoben behöver underhållas och nya "ortopediska" skor i andra modeller, men ändock med hög klack, måste inhandlas för att bekräfta teorin ytterligare.

Annas blixtvisiter från Skottland är alltid trevliga. Lunchen idag på en och halv timme användes för att uppdatera varandra om det som kretsar kring våra liv. Scenariot påminner lite grann som Gilmore Girls, snabb i konversationen, men utan de usla manusförfattarna och de snabba kameraklippen som gör mig åksjuk.

Vi hade fått in maten och skulle precis hugga i när det kommer en gubbe och sätter sig vid bordet bredvid trots att HELA restaurangen är tom. Jag kan jämföra det med att sitta i en buss alldeles själv och nästa passagerare slår sig ner brevid en och gnuggar sitt lår mot mitt. Creepy, ja. Han satt och lyssnade uppmärksamt på allt vi hade att säga. Tjuvlyssna gärna och gör det i så fall med stil, men inte.

Det ultimata beviset på att människan är ett flockdjur kom när drös tanter satte sig vid bordet bakom mig. Och ja, resterande bord förblev tomma. Vad fick de att sätta sig precis bakom oss när de har en hel matsal att sitta vid? Slump? Pensionärsmagnet? Mest av allt tror jag det var gubbens fel. Han och tanterna är i maskopi för att få mig att bli galen. Sånt här irriterar mig nämligen till nära döden-upplevelse.