Flytten är officiellt avklarad. Efter två och ett halvt år i Vasastan bor jag numera på Kungsholmen. Utsikten är fett grym och jag älskar det. En nackdel är att jag bor 20 minuters promenad från favvofiket Bagel Street på St Eriksplan. Jag är beroende av deras Veggie bagel. Det finns inga andra i stan som kan det här med bagels som Bagel Street. Underbart trevlig personal har de också.

Anywho.

Om mindre tre månader flyttar jag igen, denna gång till Kyoto i Japan. Ååååh, jag längtar så till sushi, studier, jordbävningar och shopping.

I en av mina svagaste stunder säger jag till Rille: det känns som att jag drar det största lasset. Jag ser ju inte hur mycket du jobbar eller har gjort under de här två helvetesdagarna vi har flyttat. Rilles blick ger mig en hint om hur jävla förbannad jag precis gjort honom. När jag kommer in i den nya lägenheten får jag äta upp varendra jävla ord.

ALLT är klart. Byggandet, dragandet av kablar, datorerna är på plats. ALLT.

Vid morgonkaffet ber jag om återigen om ursäkt för att jag betett mig som en matyrierande jävla idiot. Jag skyller på temporär lågt-blodsocker-anfall som förvandlar mig från en överjävligt sarkastiskt, men ändock, trevlig tjej till en jävla fitta med taskig temperament som inte drar sig för att slänga ur sig varken taskiga kommentarer eller ge nån en smäll på käften.

Men det här är INGENTING mot hur jag brukar vara när jag har PMS.

Jag zoomar ut, dvs stirrar ut i tomma intet eller på skärmen framför mig, och känner hur meningslösa nyheterna är på Aftonbladet. På höger spalt står det modemissar. Klickar och tror att jag ska få se katter i gulliga kläder, men inte. Det handlade om kläder som är varit så fel genom tiderna.

Jag skrattar åt de tjejerna som slänger sina Uggs och de nyinköpta platåpjucks från årets sommarrea bara för att Sofie eller Ebba säger att de inte längre är the shit.

Trendgurus: kör upp stil-o-metern där man kör upp termometern och invänta reaktioner från modemässigt fantasilösa iq-befriade brudar. Utan er är de ingenting.

Kungsgatan idag, efter middagen med polarn.

Det går två Stureplanskillar rakt bakom mig varav en kommenterar min häck positivt. Den ena parten håller inte med. Han tycker min bakdel ser lite platt ut.

Lite platt? Ehh? Jag tycker jag har en snygg häck. Lite platt dög alltså inte i mina öron.

Självbevarelsedriften kickar in. Körde en Silent - but deadly och lät killarna gå in i fisgasen och dimman av bajspartiklar. Tyvärr strök killen som kommit med positiva åsikter också med, men det är sånt man får ta. Casualties of war, ungefär.

Flytten ja. Helst av allt ska jag vara ute ur lägenheten den 23 juli. Helst innebär inte att jag MÅSTE vara det. Jag har ju inte ens börjat packa. Jag är så in i helvete lat att jag knappt orkar tänka ännu mindre packa eller ragga folk för att hjälpa mig att flytta min stora kinesiska trappbyrå. Jag har inte ens bokat flyttbil.

Det är när jag skriver sånt här skit som jag verkligen inser att jag mycket att göra. Jag inser också att jag inte har tillräckligt med pengar för att muta nån att göra det här åt mig. Sen att jag är lika lättdistraherad som Homer hjälper inte heller.

Jag önskar att jag aldrig kommit ihåg vad jag drömde inatt. För det första var det en sexdröm. Visst, sexdrömmar är trevligt med rätt personer, men det här var inte ens upphetsande. Det var nämligen två tjejpolare, som gjorde varandra i en perfekt 69:a och sedan övergick till en sexuell brottningsmatch. Allt detta medan jag KLIVER över dem och säger "usäkta" samtidigt.

Sånt här skit är hur jävla traumatiskt som helst. Misstolka mig inte, jag gillar sexdrömmar, men INTE om det är två kompisar till mig som har det. Vill slita ut den drömdelen ur hjärnan för att glömma. Yl. Hemsk.

Sexdelen var nog inte det värsta ändå. Jag går fortfarande och nynnar på Meatloafs I'd Do Anything for Love som spelades i drömmen. Den är överjävligt dålig och ligger nummer två på min hatlista i kategorin usel musik som någonsin fått uppmärksamhet. Nummer ett på den listan är Britney Spears I was born to make you happy.

I och med flytt känner jag mig smått stressad. Grejer måste säljas för att de inte får plats i den nya lägenheten, saker måste kastas eller packas ner. Det är nu jag märker hur mycket prylar jag har. Och skor! Låt oss inte ens komma in på kapitlet skor.

Det är vid dessa tillfällen jag önskar att jag var buddist utan ägodelar, fast med en skosamling. Det skulle vara ganska lätt och flytta då.

Under de här två minuterna som Johan på Swahili Bob försvinner iväg för att pryla lite, hinner Ina beställa tid hos tatueraren Danne som förmodligen minns henne som "bubbeltjejen". Den alltid bubbliga och glada Ina blev inbokad med namn och beskrivningen "nåt fint". Daniel får fria händer och han lär inte göra henne besviken. Hon är ju helt kär i den tattoo han komponerade åt henne senast.

Hon håller mig i handen och tittar på mitt vänstra öra när Johan spetsar den. Jag rör inte en min, men jag känner att Ina klämmer min hand. Hennes blick förändras och ser både chockad och lätt illamående ut när hon berättar att hon är livrädd för nålar.

Slutet gott, allting gott. Min vänstra tragus är smyckad och den ser så fin ut. Det gör ont att le, men det får jag fan ta. Tack Ina för denna eminenta födelsedagspresent.