Det är vid dessa tillfällen jag inte gillar att vara kvinna. Att ha en livmoder är mord för min mage och för mitt psyke. Jag har PMS UNDER MENSEN. Får jag inte min choklad NU så sliter jag av dig armen och slår ihjäl dig med den.

Härnäst: shoppa smink och Robert E-choklad på Åhléns.

Jag äger ingen cykel. Rille är så vänlig att han lånar ut sin till mig, men det är inte utan ett ultimatum: jag måste nämligen ha hjälm.

Trots att hjälmen räddade mitt huvud från att klyvas itu i somras, drar jag mig fortfarande från att bära hjälm.

Scenario: Kombi framför mig tvärnitar för buss som svänger ut utan blinkers, jag bromsar och åker in med huvudet före i bilens bakparti. Medvetslös. Blåljus. Akuten. Inga skador tack vare hjälm.

Smällen jag fick i huvudet borde helt klart fått mig att fatta att ALDRIG mer cykla utan hjälm, men jag kan inte hjälpa det. Jag känner mig löjlig i hjälm. Fåfänga framför säkerhet. Hur bra är det? Säkerhetsbälte? Neeeje. Jag vill inte att skjortan ska bli skrynklig. Typ. Ursäkta generaliseringen, men genom att överdriva en situation till generalisering kan det ibland hjälpa mig att se klart.

Jag har inte på mig hjälmen för min egen skull har jag insett, utan för Rilles. Jag gör honom nöjd och det känns bra. Och ambulanspersonalen är också nöjda tydligen. De slipper ju plocka upp hjärnan från marken.

05.20 var jag på väg ut genom dörren med cykel. Cyklade från Rådhuset till Alvik och det tog 20 minuter.

Det var nog de jobbigaste jävla 20 minuterna jag upplevt på länge. Det var inte sen första gången jag körde kickboxning, där jag ville lägga mig och dö efter 15 minuters uppvärmning, som jag känt mig så seeeg. Jag var så jävla otränad då och det verkar som att det är en genomgående trend hos mig. Konditionen suger och mina lungor vill kollapsa varje gång jag överanstränger mig som till exempel när hissen är upptagen och jag rejsar upp 5 våningar på två andetag eller när jag blir exalterad av att skala en apelsin.

Mmmm. Apelsin. Gott.

Samtal vid frukostbordet: vad ska stå på din gravsten?

Efter lite bollande fram och tillbaka kom jag fram till att Rille ska ha en Hello Kitty-ängel på din gravsten. Han protesterade och började tänka efter.

Han ska ha ett citat av Sarge från serien Red vs Blue. Så nu är det klart. På Rilles gravsten eller plakat ska följande skrivas:

TODAY IS A GOOD DAY TO TELEPORT

Jag skrattade så kaffe höll på att spruta ut genom näsan.

Lönefredag. Jag borde vara ute och festa, träffa roliga/odrägliga människor, gå från krogen hungrig till närmaste korvmoj, komma hem tidigt på morgonen och ha en mördande huvudvärk med tillhörande cravings efter fett och socker när jag vaknar på lördagens eftermiddag.

Men nej.

Jag ligger hemma i soffan insvept i min mjuka morgonrock med matchande duntofflor och läser en bok samtidigt som jag dricker Coca Cola Zero taste. Regn och åska höjer mysfaktorn.

Kände mig som en idiot när jag bad om en kasse och hade bara en krona på mig när det kostade 1,50. Tjejen i kassan tittar trött på mig och ingenting i hennes blick säger att jag skulle bli bjuden på den där femtioöringen. En röst bakom mig säger "här" varpå jag vänder mig om och sträcker ut handen automatisk, utan att jag ens är medveten om det. Söt kille, 30-nånting år, sätter en enkrona i handen på mig och jag petar ner i myntgrejen, fortfarande på automatik. Jag fattar inte riktigt vad han precis gjort, men jag fick iaf ur mig ett "tack" och en massa fnitter. Jag är så jävla töntig. Whatever.

Myntgrejen klirrar till och en femtioöring hamnar i fatet. Min tur att säga "här" och han sträcker ut handen automatisk, men jag ser hur förvånad han är över att ha handen utsträckt för myntet jag klämmer ner i hans hand. Han är högröd i fejset, liksom jag.

Precis när jag gett upp hoppet om att folk kan vara snälla mot varandra så händer sånt här. Nån är snäll. Mot mig.

Say hello to my pretty little friend...

Denna är en bebis. Undrar var mamman är...

Är helt okontaktbar.

Har börjat läsa Neil Strauss The Game och har inte skrattat högt åt en bok sen jag läste En oväntad Semester av Marian Keyes. 100 sidor in på boken och jag garvar fortfarande.

Insåg att precis att jag blivit utsatt för Spelet många gånger under mina singeldagar. Memory lane delux. Jag hade roligt i alla fall.