Märker att min blogg inte hänger med i tidszonen vi befinner oss i. I Tokyo är klockan 00:01, natten till tisdag.

Det regnar idag och det är 20 grader varmt.

Det är fuktigt i luften och man känner sig alldeles kladdig.
Det är på inget sätt störande.

Idag har vi nämligen besök Japans äldsta tempel Asakusa Kannon. Det har varit en liten besatthet att få komma hit efter att ha sett bilder härifrån. Vi gick in genom den södra sidan, Kaminarimons gigantiska lampa går inte att missa. Gick igenom röken från rökelsen - oundvikligt, det blåste - som sägs ha helande krafter och folk stod och vevade röken i den riktning de ville läka. Bakom tempelområdet finns en liten nöjespark som heter Hanayashiki. Den har funnits där sen 1885. 20 åkturer, pyttelitet och charmigt.

Vi har bytt boende nu. Alla ställen vi ville bo på var upptagna, vi var dessutom sent ute och då fick vi inte vara kräsna. För 4800 yen (282 kr) natten bor vi nu i ett japanskt rum (tatamimattor & bädd på golvet) som är 1,5 m brett och mindre än 3,5 m långt. Rilles föräldrars gå-in-i-garderob är större. Det här är dock inget problem. Problemet är duschen som blästrar kroppen ren. Man trycker ner handtaget (som på simhallen) och styrkan går inte att reglera. Roligt de första tio sekunderna då jag fattar hur en bil känner sig i tvätten på Shell. Inte masserande alls, bara smärta.

Glömde berätta att Rilles blonda hår drar till sig uppmärksamhet. Han passerar två tjejer varav den ena gapar, riktar den drömlika blicken mot hans hår och långsamt lyfter upp handen, som att hon skulle vilja känna och kolla kvalitén. Det här såg jag för att jag gick en bit bakom. Det var vansinnigt roligt att se hennes kompis stå och hålla för ögonen med ena handen och skaka på huvudet, nästan trött på sin polares beteende. Vi blir för övrigt utstirrade i t-banan. Anledningen kan vara att vi, med huvudet, slår i ringarna man håller i och det gör liksom inte många andra. Barns reaktioner är ändå bäst. De tittar på oss som vi tittar på skyskrapor; med öppen mun och stora blickar.

Vi har hittills inte träffat en enda tokyo-person som varit dryg eller på något sätt ohjälpsam. Igår fick vi hjälp (som vi inte behövde för att vi vet hur man gör) att köpa biljetter i tunnelbanan av ett medelålders par bestående av två japaner som druckit allt annat än grönt té och som kunde mycket lite engelska. Vi blev kungligt behandlade som utlänningar dvs som om vi vore smått efterblivna. När hon visat oss perrongen där tåget går från (som vi redan visste var det var) sa hon hejdå. I tåget, precis innan vi skulle av, springer samma person fram till oss och pekar samt säger stationens namn. Vi ler, tackar och bugar. Som sagt: kungligt behandlade. 

Det har hänt att vi plockat upp resguiden och det glider fram en vänlig själ som undrar om vi behöver hjälp. Fatta hur exotiskt det här är för oss som kommer från Stockholm där folk inte ens reser sig för en höggravid kvinna i t-banan. Likheterna med huvudstaden i Svea rike är inte många, kanske därför vi gillar Tokyo så mycket.