Jag kan ärligt tala säga att jag saknat Jonny. Han och jag har en sådan ton och öppenhet i våra samtal som andra männsikor irriterar sig på, inte minst våra ex. Sist han såg mig hade jag långt hår och vägde femton kilo mer. Miserabel och bara jävligt obekväm.

Fulkörde över Lidingöbron så många gånger att jag aldrig mer kommer att köra vilse där. Tills slut hittade Jonny och jag en bänk att slå oss ned på för att äta lunch. Vi pratade och pratade, som att vi aldrig varit ifrån varandra. Han anspelar på sex, jag ber honom ta med sig en brandsläckare till helvetet för att kolla om han kan frysa hin håle till is. Vi ses där, kan han svara då.

Som sagt, precis som förr.