Det snackas mycket om singlar just nu. Hur mycket det kostar, hur ensamt det är och hur mycket man ska spendera på dejter. Läste i PunktSe om tjej som går 5000 kr back varje månad. Det reflekterade jag inte ens över, men det var en mening under hela intervjun som jag hängde upp mig på.

"Anna blir förvisso uttråkad och ensam som singel då och då, men ser friheten som en stor fördel - att själv kunna styra sin egen tid."

Jag lever i ett förhållande där BÄGGE styr sin tid. Vi lever våra liv som att vi vore singlar men är monogama vad gäller sex. Vill han gå ut med grabbarna själv så gör han det. Har jag pokerkväll med mina grabbar, så gör jag det och släpar inte med mig min pojkvän bara för att. Ingen kontroll eller makt över varandra, spontanitet uppmuntras och vi lever med varandra på lika villkor. Man kan väl styra sin egen tid, jobba häcken av sig, GÅ PÅ KROGEN eller göra vad man vill trots att man lever i förhållande. Eller?

Det finns killkompisar som inte blir släppta utanför dörren utan att flickvännen följer med. Det finns de tjejer som lever i förhållanden där de blir behandlade som skit av sina pojkvänner, men de stannar ändå kvar. Saknad av intelligens, integritet eller självrespekt? Kanske, men främst är de livrädda för att vara singlar. Jag fattar det inte. Hur klarar man av att leva med en annan människa om man inte klarar av att leva med sig själv i ensamhet?

Citatet i kursivt ovan får mig att undra: finns det så många singlar i Stockholm för att de inte hittat nån som motsvarar deras syn på livet eller är det för att de inte vill leva i ett förhållande just pga alla kraven som kommer därtill? Eller så kanske de är precis som jag, hellre ensam än i dåligt sällskap.