Efter en riktig lyckad festkväll inväntar en förkylning. Det känns lite som ett uttjatat koncept vid det här laget, men min kropp verkar digga tanken av att snora och tänka igenom gårdagens lyckade middag.

Sittandes på kafé Excelsior tillsammans med Victoria och Rille försökte jag göra läxor. Hoppades på nån nivå att organiskt kaffe skulle kicka ut förkylningen ur mitt system. Blev lite piggare så jag gick till bokhandelen Books 1 på Kawaramachi för att söka efter en bra Beijing-guide då jag åker dit nästa månad. Hittade ingen Beijing-guide som var värt priset, men däremot hittade jag andra roliga titlar i samma hylla. Vad sägs om "Japanese women don't get old or fat" och "Japanese way in making out". Hur snygga skulle inte dessa böcker vara i min bokhylla?

Ikväll var vi ute med Designgänget på en mysig japansk restaurang. Maten var en sensationell fest för smaklökarna och stämningen var mycket avslappnad. Jag oroade mig väldigt mycket för hur det skulle gå med vår kommunikation i och med att de talar ingen engelska och min japanska är otroligt begränsad.

Tro det eller ej, det gick över förväntningarna.

Vi pratar ålder, cigaretter, god mat och svensk godis versus japansk godis. Det blev många skratt och många förvånade "eeeeh!" när vi berättade hur dyrt Sverige är jämfört med Japan och hur gamla vi var.

Misstänker att jag underskattade min japanska väldigt mycket. Vi har gått i skolan i fyra månader och lärt oss ofantligt att kommunicera, visst det går ju inte snabbt, men det går. Middagen var det ultimata beviset på att vi faktiskt kan prata och förstå mer än vad vi nånsin anat.

Språkbarriären håller på att tunnas ut, lite i taget.

Jag saknar inte Sverige. Jag saknar inte mitt hem.

Men när jag svarar i telefon och hör ett "hej, det är Ina" svimmar jag nästan av glädje och saknad. Underbaraste Ina! Vi babblar på i en halvtimme och jag inser hur mycket jag saknar vårt festande och våra knäppa diskussioner. Hon lovar pom-poms på Arlanda när jag kommer hem och jag lovar att kolla läget på Dior-butiken i Tokyo.

Jag saknar mina vänner och mina systrar.

På varuhuset Takashimaya's 7:e våning var decibelnivån hög. Tjejerna springer omkring som yra höns från chokladstånd till chokladstånd för att söka rätt choklad som ska ges bort på alla hjärtans dag.

Våra lärare har berättat att det är tjejerna som ger bort choklad, för att en månad senare, eventuellt få nånting tillbaka. Det behöver inte ens vara choklad. Om han är intreserad så ger han något tillbaka, om inte så...tja...bättre lycka nästa år.

Exklusiva chocolatiers som Pierre Marcolini, Godiva och 5th avenue Chocolatiere trängdes med andra chokladstånd och många hade inte mycket att erbjuda när jag besökte varuhuset igårkväll. Slutsålt. Det fanns alla sortens former och kvalitet på choklad, allt från jättegulliga djur till handmålade bitar till praliner av grön te och choklad.

Tar seden dit man kommer. Godiva var slutsålt och istället uppvaktade jag Rille med choklad från japanska Madame Setsuko Chocolatier och den uppskattades mycket. Mitt narcissistiska jag köpte mig champagnetryffel från 5th Avenue Chocolatiere. Because I'm worth it.

Converse fyller tydligen 100 år och det firas med en ny kollektion. Företaget har kombinerat kilklack och klassiska Converse. Resultatet är snyggare än vad det låter.

Fram till det att jag kom till Japan hade jag aldrig ägt ett par Converse. Jag tyckte bara att det inte var min stil i och med att jag är skyhöga-klackar-typ-av tjej. Har dessutom svårt att hitta högklackade skor som passar mina (japanskt sett) för stora fosingar (stl 39) så jag tyckte att jag kunde lika gärna testa ett par. Provade ett par nästan knähöga Converse bara för att jag tyckte de såg coola ut och wam! Jag var såld. Köpte skorna och de är sjukt bekväma. Pris-per-användartillfälle är vid det här laget mycket lågt. Mina nya (bilden) kommer användas mycket flitigt också. 

Läste på deras hemsida att de släpper en product RED-kollektion också. Hoppas den finns att få tag på i Japan bara.

 ...så snöar det stora flingor och mycket. Seriöst! Den här snön kom över EN natt. Det har snöat i Kyoto, men inget har stannat kvar förrän just idag. Passade på att besöka Kiyomizudera och det kändes mycket magiskt.

Pyttesmå snögubbar fanns lite här och var att hitta i närheten av templet. Snyggaste snögubben fick vara med på bloggen. Håll till godo. 

Under veckan som gått har vi fått lära oss att säga "får vi...? är det tillåtet?".

Får ur mig ett "ursäkta". Darrar lite på rösten när jag frågar om jag får ta en bild. Tjejen i Pikachu-dräkten fnittrar, hämtar sin kompis, som är utklädd till Nalle Puh, och sen posar de.

Tackade och sen bugade jag.

De fnittrar och går iväg.

Allt jag sa till dem var på japanska. Inte ett ord engelska.

Undervisningen har börjat ge resultat.

Mycket stolt.

Jag har ont över hela kroppen. Smärtan i nedre delen av bröstkorgen ger mig misstankar om att jag kanske har brutit revbenen. Ett eller två. Eller till och med bara en spricka.

Mitt huvud har blivit sparkat på av tre fötter från tre olika kroppar. Min näsa har fått en armbåge på sig och jag har fått ta emot ett slag rakt på solar plexus. Tappar andan i två sekunder. Inte läge att duka under, då hade jag blivit ihjältrampad.

Rage against the Machine är, med största säkerhet, en av de röjigaste konserterna jag nånsin varit på och det var mycket publikens förtjänst. Guerilla Radio. Bullet in the head. Killing in the Name, som självklart den sista låten, gav människotornadon en sista skjuts och kulminerade. Galningar som simmade fram genom folkhavet och jag duckar ytterligare en gång. 

Mör, trött och luktar andra människors svett.

Precis som det ska vara efter en bra konsert.