Klockan 11 japanskt tid, motsvarar klockan 04 svenskt tid, går bloggen ner. Det här är inte en engångsföreteelse utan något som händer så gott som varje dag. Följande felmeddelande dyker upp:

Det går inte att ansluta till databasen.

Irriterande värre för det är vid den här tidpunkten jag vill blogga. Då är jag klar med mina läxor, dusch och frukost och vill slappna av innan skolan. Då funkar det inte för att jag bor i fel tidszon. Jag har sagt det förut: när bloggen eller internet inte funkar som det ska blir jag panikslagen.

Det är som det är med kaffe typ. När att dricka det inte funkar blir jag paikslagen och vill jag ta till andra metoder för att hålla mig vaken.

Sover bort min huvudvärk som jag haft sedan igår till det ljuvliga ljudet av regnet som öser ner. Efter värmeböljan under golden week välkomnar jag regnet.

Mycket sen fika tillsammans med klassvänner och sen filmkväll. Eftersom vårt sällskap inte hade sett den urmysiga filmen Linda Linda Linda från 2005 (eller Rinda, Rinda, Rinda på japanska) fick det bli just den.

Kort synopsis:

Fyra tjejer, varav en koreansk utbytesstudent, bildar ett band och övar in covers på The Blue Hearts (Za Buru Haatsu), ett punkrockband från '80-talet. En feelgood-film som får en att nynna på Linda Linda tills man somnar, utan att ens veta vad låten handlar om.

Hon som spelar den koreanska utbytesstudenten stjäl verkligen hela filmen. Hon svarar "hai" på allt och ser HELT oförstående ut. Skrattar ännu mer nu än när jag såg filmen för första gången. Jag känner igen mig i den där känslan "att inte förstå".

Jag satt i duschen, shamponerade och latjade med mitt urtunnade hår när den hade shampoo i. Fick inspiration och nu, efter lite fönande, formande och spray har jag en tuppkam.

Mina tankar går till Urs som är min främsta inspirationskälla i tuppkamsområdet.

Osminkat bildbevis 

Vi var ju lediga för Golden Week hela helgen plus igår och idag. Tji fick vi när vi fick reda på att Golden Week bara är fyra dagar ledigt och inte en hel vecka. Aja, hellre det än ingenting.

Förra veckan fick vi läxor som ska vara klara till imorrn och de gjorde jag förra veckan för att slippa belastas med en hög läxor på samma gång. Tur ar väl det. Jag drack en halvliter kaffe och fick jätteont i magen så att jag låg i sängen resten av kvällen.

Trots magont var jag produktiv och övade hörförståelse. Vi såg Appleseed och Appleseed: ExMachina. De filmerna blev tusen gånger bättre i HD-upplösning och dessutom när man förstår japanska. Då kan man dessutom gnälla på den usla textningen.

När jag säger, på helt ok japanska, "längden är bra, men jag vill få bort volymen" så menade jag inte "trimma skiten ur mitt hår, jag vill se ut som en babianröv i huvudet, med jättetunt hår att man ser ner till mitt numera solbrändra hårbotten."

Den sista meningen är ju alldeles för svår på japanska så det sa jag aldrig.

Jag var missnöjd och ful i håret.

Och inte för att han kunde göra nånting åt saken så ringde jag Rille och ba: yyyyyyl.

Han förstod och föreslog att jag inte skulle klippa mig när jag är på fastande mage. Efter curry och ris och lite hårstylingvax hemifrån kändes det mycket bättre.  

Somnar vid 03.30 Vaknar vid 9 och är fortfarande lullig. Illa.

Tar en Resorb vätskeersättning, en alvedon och går och lägger mig igen för att vakna 13, nykter och pigg och jättehungrig.

Inväntar Viktoria för mat på högljudda Saiserian och hon påminner mig om att jag är gammal och senil. Grillfesten ikväll ja. Det är inte förrän då jag känner hur sjukt bakfull jag egentligen är. Träningsvärken ska vi inte ens snacka om.

Mina löparvänner: handledsvikter på 0.68 kg/st, sensor (i skon) och löpaskorna, allt från Nike. Armbandet från Belkin och den största motivationen Ipod Nano, Product RED.

När jag fattade att jag skulle behöva åka i över en timme för att klättra ensam i Osaka blev jag alldeles förtvivlad. Vad skulle jag göra nu? Med lite sponsring (läs: julklappar) från Rilles och mina föräldrar köpte jag de bästa träningsprylarna jag haft: Löparskor med tillhörande Nike+ sensor och en Ipod nano. Det är ett köp jag hittills inte har ångrat.

Kort sammandrag: Nike tillverkade skon som man petar ner en sensor i. Sensorn har kontakt med din Ipod med hjälp av en USB-liknande kontakt. I Ipodens meny väljer man Nike+, en knapptryckning senare är den igång. Sensorn kommunicerar med din Ipod och registrerar hur långt du springer, hur många kalorier du bränner, på hur kort tid osv. Allt detta till din favoritmusik. Resultatet kan du spara på nätet, på Nike+ hemsida och man kan se framsteg, lägga upp mål och tävla mot andra löpare en halv värld bort.

Jag är kär i det här kitet.

Det är min största motivation till att gå ut och springa.

Döm min förvåning när jag ser 2 best dancer. Hello? Är det nån som sett mig och mina spasmer på dansgolvet? Det blir värre ju högre alkoholmängden blir också. Jag kan köra dance battles på dansgolvet, trilla omkull och säga att det var meningen.

2 most enviable, 3 most creative, 3 most dateable, 3 toughest, 4 most entertaining, 5 funniest. Inga protester där.

Men jag läser 5 person with the best sence of humor kan jag inte låta bli att undra vad det baseras på. Är det för att jag skrattar när nån fjärtar? Napoleon Dynamite och Hot Rod är de roligaste filmerna jag sett och det är inte många som håller med mig. När jag dessutom hör någon säga "jättegärna", tänker jag automatiskt "vattenskalle" (tack Storm) och flinar för mig själv. 2 most adventurous garvar jag lite åt också. Jag gör oftast som jag vill och blir kallad modig.

Jag ligger inte etta nånstans, har inga specialkrafter förutom att jag håller mig vaken om kompisar vill prata ut om känslor och varför tjejer är så "mystiska svin" och killar är "svin och vet inte hur luren funkar". En annan grej jag är bra på är att ge komplimanger och mena det. Shoppa med mig är en mardröm, ja, babydoll-klänningar får dig att se gravid ut. Jag kan förvandlas till Dr. Cox om du inte uppför dig, hur bra vänner vi än är.

Jag blir i alla fall inte vald sist på brännboll, det är ett plus.