Kinkakuji, Guldtemplet, är lika vackert som när jag var där senast. Guldig och stor och omringad av människor som duckar och väjer i Matrix-style för varandras kameralinser. Jag gillar det här templet, men jag skulle förmodligen blivit helt kär om jag fick vara här ensam. Bara templet och jag.

Tog bussen från Kinkakuji till Ginkakuji, Silvertemplet även kallad, och höll på att skratta ihjäl mig. Den var helt inplastad och under renovering. Typiskt! När jag var i Kina var det samma sak vid Sommarpalatset. Aja, det är bara att komma tillbaka.

Ginsyadan representerar vågorna och Kougetudai (konen längre bort) representerar det heliga berget Fuji. Det inplastade i bakgrunden är huvudattraktionen Ginkakuji.

Nallar som fiskar en bit utanför Ginkakuji.

Det var 20 grader varmt och så pass soligt idag så att både Carina & jag blivit brända i ansiktet. Det är nånting jag verkligen aktar mig för då pigmentförändringar inte smickrar mitt utseende. Prio ett inför morgondagens äventyr är att köpa ett parasoll innan. Under det är det jag och min solskyddsfaktor 50 som trivs.

Carina i kamera-action.

Klev upp klockan 06 för att åka till Osaka Kansai Airport och möta lillasyster och sen dess har det varit fullt ös. Incheckning på ryokan var lite strulig på det sättet att Carina var bokad under ett annat namn. Fick hjärtsnörp i början, men det löste sig. Vid uppackningen får Rille & jag ett kg svenskt godis samt ett påskägg var. Det kostar 4.99 kr/hg att göra mig glad. Godiset funkar ibland också som hårdvaluta inför betalning av tjänster inom de svenska kretsarna i vår klass.

Efter en snurr-sushi och kollat läget i downtown Kyoto och Evisu-butiken var det dags för en powernap. Middag och sen sa vi hej till Teramachis shoppinggata. Slog till mot arkadhallarna efter det. 

Var usel rock & roll-gitarrist och ännu sämre trummis, men Dance Revolution var det för en gångs skull inga problem. Som en avslutning på en bra dag var Cari en litet berg med Kit Kat. Glad lillasyster och ännu gladare Rille som bidrog till vinsten.

Som tjej ger man bort choklad på alla hjärtans dag i Japan. Exakt en månad senare, på så kallade White day, får tjejerna eventuellt något tillbaka som nödvändigtvis inte behöver vara choklad. Oftast använder köper män en present som kostar två eller tre gånger mer i form av smycken eller underkläder.

Jag fick varken smycken eller underkläder från Richard. Jag förväntade mig ärligt talat ingenting.

Jag fick Totoro, från Ghibli-filmen Min granne Totoro, och Jiji, från Ghiblis Kikis delivery Service,samt en kväll med bio och arkadhallsbesök.

Arkadhallen liksom! Han vet ju verkligen vad jag älskar. Men inte fan fick jag vinna på dansmaskinen denna gång heller...

I Gion går det åt rätt håll. Kan knappt bärga mig till då hela Kyoto är rosa av blommorna från körsbärsträden!

   

  

Letandes efter en kostymeringsshop (där man betalar för att bli klädd och sminkad till maiko eller geisha) såg vi inte bara en geisha, det var ett myller av dem. Av en förbipasserande hörde vi hur han förklarade för sina åhörare att den gatan vi befann oss är där geishorna och maikos bor. Efter att hört detta stod vi kvar vid ett gatuhörn och mycket riktigt, där kom den ena geishan efter den andra.

Visst, det var inte första gången jag såg geishor. Tidigare i år såg vi tre stycken som skyndade till en appointment och känslan då var samma som idag; De är verkliga! Jag kan inte fatta det!

Hur ska jag ens kunna förklara känslan? Det är som att träffa jultomten när man är fyra år, snubbla över en enhörning i skogen eller som att träffa Trent Reznor i NiN. Jag blir otroligt överväldigad så att känslan får knappt plats i kroppen. Vågade inte ens fråga om jag fick ta kort på de, så zoomen på kameran kom verkligen till nytta idag.

Firade vårlovets första timmar med 3 timmar karaoke på Super Jankara, vars schyssta studentrabatter gjorde att plånboken slapp blöda alltför mycket. Karaoke är verkligen skitkul om man är upplagd för det och att alkohol ingår i priset om man gör ju inte saken sämre heller. Drinkarna var jättegoda och det kändes som att min sångröst höll sämre och sämre för varje drink. Jag sjunger hellre än bra, som en god vän sa.

Slaktade No Doubts Don't speak, fick 84% accuracy på en duet ihop med klasskamraten Chris och Viktoria och jag körde en duet på Coldplays Speed of Sound. MacDonalds pommes fick duga som fyllemat och samtalsämnena var sommarens musikfestivaler i Japan, drömmar och förhållanden. På vägen hem hade jag jackan uppknäppt och det blåste varmt. Våren är definitivt på väg.

Internetkafét Fujiyama Cafe Relaxing fick sig ett besök av mig idag. Vi har internet hemma, men ingen skrivare. Blev mäkta imponerad när jag såg vad de hade att erbjuda förutom internet, kaffe och dator.

* Öppet 24 timmar om dygnet.
* Dusch finns och övernattningsmöjligheter likaså. Mycket sjysst om man missat sista tåget hem.
* Spela online.
* Hyr film och titta i ditt bås. 

 
       

Ingången

Zenträdgård som leder vägen till...

...läshörnan med ett stort urval av manga.

Det är svårt att hitta skor och kläder för mig i Japan. Under de två första månaderna tog jag det nästan personligt när jag inte fick på mig storlek Large i butikerna. Är det mig det är fel på? Är det jag som är...tjock?

Knappast.

Svaret är att jag har allt annat än japansk kropp. 177 cm lång, 38:a i kläder och 39:or i skor. Tjejerna i Japan når mig för det mesta till axeln, de är nätta till kroppsbyggnaden och har små fötter.

Det jag inte är okej med är att skoutbudet här är enormt. Dessutom är det inte BARA snygga grejer, det är billigt också. Vilka storlekar? Max 38 eller japanska 24,5. För mig är det som att vara fem år gammal och inte får smaka nånting i Wonkas chokladfabrik.

Så om du råkar vara i närheten av OPA i Kyoto och du hör ett avgrundsvrål, så är det nog jag som fortfarande inte gett upp hoppet på skor och förmodligen försökt att kapa av mig tårna med hjälp av brandyxan.