Såg det här klippet för hur länge sen som helst och jag kan fortfarande inte sluta skratta åt den. Jag gillar Transformers, men det här var lite väl...ehm...over the top?

...och det var verkligen snorgrönt. Jag mår snorgrönt också.

Ren tillfällighet kanske?

Det blev inget med att kliva upp 04.30, mår ju bajs. Måste pallra mig till läkaren och be honom kolla läget i öronen.

Mando Diao var happy musik! Det var det första bandet vi såg på festivalen och alla stod och spontandansade. Within Temptations sångerska Sharon Del Adel (bild) fick alla i publiken att se ut som fågelholkar när hon satte de riktigt höga tonerna i Stand my Ground och What have you done. I övrigt tycker jag deras låtar är den andra alldeles för lik. Pink var inte så bra live som jag trodde att hon skulle vara, men när hon imiterade Paris Hilton som intro till Stupid Girls vaknade alla till och sjöng med. Nine Inch Nails rockade så jävla hårt i lördags. Duggregn hindrade inte Aaron North att köra fylle-tae-kwon-do och smascha gitarr efter gitarr på scen. Låt-line up var den samma som i Stockholm och den enda skillnaden var egentligen att publiken var mer vaken på Sziget än på Hovet som, för den delen, var halvtomt. Trent Reznors utstrålning och scennärvaro får James Hetfield att framstå som en räka i spad och han står just nu högst upp på listan över människor jag vill sexa med innan jag kolar.

Nånstans under dessa fem dagar badade vi på termalbad, åt mycket gott, jag blev full, tappade bort min mobil, hittade mobilen, tappade bort plånboken och hittade den också, såg på dragshow, dansade till 80-tals musik i nyktert tillstånd, tog skydd för gigantiska regndroppar, blev blåst på pengar under en taxiresa, blev toksjuk.

Här är jag nu, hemma igen, med öronsus från helvetet och bihålorna till brädden fyllda av grön trögflytande vätska. Imorrn ska jag kliva upp kl 04.30 Nån skämtar med mig aprilo. Bilder läggs upp när jag pallar. Natti.

På väg till Arlanda express. Fortfarande upprymd av gårdagens NIN-konsert. Trent Reznor är Gud. Om tre dagar ser vi honom igen i Budapest.

Det var med stora förväntningar som jag klev in på Hovet och jag blev inte besviken, tvärtom blev jag förblindad av kärlek och bländad. Det sistnämnda ska tolkas bokstavligt. Strålkastarna, som var riktade mot publiken, bländade mig konstant. Hovet var dessutom inte fyllt och det var lagom deppigt att se alla dessa tomma säten när jag bråkat till mig biljetter via Ticnet.

Gammalt blandades med nytt. Allt inleddes med Hyperpower från senaste Year Zero och avslutades en timme och fyrtio minuter senare med den akustiska versionen av Hurt från 1994's The Downward Spiral. Mest minnesvärt: LED-displayen till The Great Destroyer. Genialt. 

...är för att fylla i minnesluckor.

Igår kväll med Ina var helt underbart. Göteborg, solnedgång, drinkar och klyftpotatis (fyllehunger) förgyllde min lördagskväll när jag var övertygad om att jag inte ens skulle komma utanför Kungsholmen.

Härligt.

Mindre bra är att jag knappt kommer ihåg vad fan det är vi talat om. Tre drinkar tog det till Nirvana-fylla. Den godaste drinken var en melondrink som sabbade mitt minne till den-blå-fisken-i-Nemo-stadium. Dory hette hon visst.

Se där! Sånt skit kommer jag faktiskt ihåg.

Och varför nynnade jag på Coldplays Fix you när jag vaknade?

...lagom rund och luktar gott, men är ganska degig inuti.

Från Mälarpaviljongen till Göteborg. Tjejsnack, tjejdrinkar & Ina. Allt går i rosa. Prat om 5cm-penisar har förekommit. Nivån är ställd för resten av kvällen.