I sängen har jag legat hela dagen, nyst och snorat och bara varit mysig med bakterierna tillsammans med vår älskade MacBook Pro.

Passade på att kolla på varenda filmtrailer på Apples hemsida, gick in på modebloggar, resebloggar, dedikerade sko- såväl som väskbloggar och humorbloggar. Spelar Lego Indiana Jones på Rilles PSP för att stänga av och glömma att spara. Morr.

Lego Starwars var ett underbart spel. Spelade det med Rille på PC och gillade konceptet. Jag tycker det är gulligt med legogubbar som kutar runt i istället för Harrison Ford som Han Solo i sliten datorgenererad form.

Imorrn släpps kommer Lego Indiana Jones: The original adventures. Hurra!

Jag har gått och blivit sjuk...igen. Sista gången jag hade ont i öronen och mådde så här bajs var när jag var i Hiroshima på SEMESTER och låg och snörvlade på hotellrummet under två dagar.

Struntade i att öronen och ansiktet gjorde ont och sprang iväg till skolan ändå. På måndagar har vi nämligen de mer intressanta lektionerna som jag lär mig mest på. Satt och snörvlade, drack mycket vätska och antecknade som tok så att jag kan nöta in kunskapen senare.

När jag insåg att jag hade feber kastade jag in handduken. Det var efter  3 av fyra lektioner.

Då Ikea inte öppnat i Osaka ännu är vi illa tvungna att åka till Kobe för att köpa vår Malm-byrå som vi verkligen behöver. Vår garderob var liten till att börja med och när vi kommer hem från Kina med en massa kläder kändes garderoben ännu mindre.

Hur vi skulle få hem den var ju den största frågan. Malm är ganska stor och kommer i två förpackningar där vardera väger runt 30 kg. Vi får väl ta hemkörning då, tänkte vi.

För 14000 yen - 800 kr - kunde vi få det hemkört och det är bara för att vi bor utanför leveransområdet det vill säga Kyoto. Det låter inte som mycket pengar, men vår studentbudget håller liksom inte för det. Så vad gör vi? Våra kursare som också följde med ställer upp och är värsta hjältarna i våra ögon. Från Port Island i Kobe till Kyoto kånkades det flitigt upp och ner för trappor och genom folkmassor. Jag är jättetacksam.

Om en månad fyller jag 29 år.

Jag har än så länge två saker på min dröm-önskelista, bägge två helt osannolika att jag kommer få och därför heter det DRÖM-önskelista. För den som inte förstår vad dröm-önskelistan är så kan jag dra några exempel; det är som att önska sig uppehållstillstånd i Japan eller att Mumintrollet låter mig köra hans Mini Cooper S på väg till vår middag på Taipei 101. Chanserna finns med andra ord, men de är små. MYCKET små.

Önskegrej 1

Surprise! En väska.

När jag var 12 år gammal och var helt oförstörd vad gällde dyra märken såg jag en svartvit bild på Jackie Onassis i en spansk skvallertidning. Till sin fina klädsel (jag gissar Chaneldräkt) bar hon på en liten svart väska med mina initialer, där ett av C:na var spegelvänd, och jag tyckte den var så fin. Det visade sig sedan att den väskan var en Chanel 2.55 och kostar mer än vad min första bil gjorde. Jag vill dessutom inte ha en kopia, jag vill ha den riktiga väskan för det är jag värd. Efter att ha tafsat på den i Chanelbutiken i Osaka känns det inte som att jag kan ha en något annat än DEN.

Önskegrej 2

Snabbare och bra mycket fräsigare än en Segway är Deus Ex Machina och är en blandning mellan hoj och, tjaaa, framtiden? Fan vet jag. Tanken på att susa fram i denna 120 km/h ger mig snabbare hjärtrytm och svettiga handflator.

0-100 på tre sekunder. Nä, jag vet att jag inte kan köra denna på snö. Krockar jag förlorar jag kanske huvudet då hjälmen verkar sitta fast i armaturen på denna skapelse. Den sänks till väldigt-nära-marken-position ju snabbare man åker. Deus Ex Machina är inte barnvänlig, är värdelös inför Ikea-besök och du kan inte skjutsa kompisar. Min enda fråga är vilken körkort det är som gäller på denna. Nån som vet?

Jag är skiträdd för ballonger, så det här var terapi.

Grattis på mors dag mamá! ;D 

Inatt skulle vi sova med balkongen öppen precis som vi alltid gör.

Precis som alltid hör vi grannens tv igenom hans balkong och in till vår lägenhet. Det börjar lukta bränt och vi ser från sängen att det flammar upp eldslågor som nästan nuddar taket på grannens balkong.

Jag slänger på mig kläder, går ut på balkongen och sticker in huvudet till hans balkong. Ser att grannen håller på att fixa med grillkol i en kruka med tändvätska och allt och mycket riktigt det brinner på rätt duktigt i krukan. Jag låter grannen hur jävla rädda vi blev och ber honom sluta sitt...ja...eldande.

Under tiden som jag hojtar med grannen har Rille - som bara hunnit se eldslågorna som smekte taket - kutat ut i kallingarna, ringt på grannens dörr, sprungit och hämtat brandsläckaren för att sedan springa tillbaka och ringa på igen. Vår granne blev minst sagt förvånad när han öppnade dörren, men sa att läget var under kontroll.

Med adrenalinet flödandes genom systemet gick vi och la oss. Först var vi förbannade över det där puckot till granne, men sen la sig adrenalinet och gick över till trötthet. Insåg det komiska i det hela och fnittrade oss till sömns.

Rille, min hjälte, utan cape eller trikåer, är snabbare än Speedy Gonzales och hårdare än fire marshall Bill när det väl gäller.

Innan Japan besökte jag vaccincentret och bad att få bli vaccinerad mot japansk encefalit. Sjuksköterskan skrattade åt mig och sa att såvida jag inte tänkte sova utomhus eller kela med grisar på japanska landsbygden så var jag säker från encefalit. Men myggen då, påpekade jag. Nää, det finns inte så många mygg i storstäderna heller, blev svaret.

Jag tjatade mig till vaccinationen ändå. Japansk encefalit är ju trots allt hjärninflammation som sprids just genom infekterade mygg och nej,

botemedel finns inte. 

Nu har de små jävlarna i alla fall vaknat och hittat mig. Det är alltid så här, varje år och oavsett land jag befinner mig i. Jag hatar dem. De älskar mig. Ofta brukar jag känna när de landar på mig, men inte den här gången. Det är ju japanska ninja-mygg som vi snackar om. Själva myggbetten är lika stora som en-kronor och skiftar i fin rödlila nyans och gör sig jättefint mot mina alabastervita ben. Får bli knästrumpor idag också.