I Gion går det åt rätt håll. Kan knappt bärga mig till då hela Kyoto är rosa av blommorna från körsbärsträden!

   

  

Letandes efter en kostymeringsshop (där man betalar för att bli klädd och sminkad till maiko eller geisha) såg vi inte bara en geisha, det var ett myller av dem. Av en förbipasserande hörde vi hur han förklarade för sina åhörare att den gatan vi befann oss är där geishorna och maikos bor. Efter att hört detta stod vi kvar vid ett gatuhörn och mycket riktigt, där kom den ena geishan efter den andra.

Visst, det var inte första gången jag såg geishor. Tidigare i år såg vi tre stycken som skyndade till en appointment och känslan då var samma som idag; De är verkliga! Jag kan inte fatta det!

Hur ska jag ens kunna förklara känslan? Det är som att träffa jultomten när man är fyra år, snubbla över en enhörning i skogen eller som att träffa Trent Reznor i NiN. Jag blir otroligt överväldigad så att känslan får knappt plats i kroppen. Vågade inte ens fråga om jag fick ta kort på de, så zoomen på kameran kom verkligen till nytta idag.

Firade vårlovets första timmar med 3 timmar karaoke på Super Jankara, vars schyssta studentrabatter gjorde att plånboken slapp blöda alltför mycket. Karaoke är verkligen skitkul om man är upplagd för det och att alkohol ingår i priset om man gör ju inte saken sämre heller. Drinkarna var jättegoda och det kändes som att min sångröst höll sämre och sämre för varje drink. Jag sjunger hellre än bra, som en god vän sa.

Slaktade No Doubts Don't speak, fick 84% accuracy på en duet ihop med klasskamraten Chris och Viktoria och jag körde en duet på Coldplays Speed of Sound. MacDonalds pommes fick duga som fyllemat och samtalsämnena var sommarens musikfestivaler i Japan, drömmar och förhållanden. På vägen hem hade jag jackan uppknäppt och det blåste varmt. Våren är definitivt på väg.

Internetkafét Fujiyama Cafe Relaxing fick sig ett besök av mig idag. Vi har internet hemma, men ingen skrivare. Blev mäkta imponerad när jag såg vad de hade att erbjuda förutom internet, kaffe och dator.

* Öppet 24 timmar om dygnet.
* Dusch finns och övernattningsmöjligheter likaså. Mycket sjysst om man missat sista tåget hem.
* Spela online.
* Hyr film och titta i ditt bås. 

 
       

Ingången

Zenträdgård som leder vägen till...

...läshörnan med ett stort urval av manga.

Potentiell macktjuv.

I och med att vädret var så fint idag, handlade Viktoria och jag på Starbucks och satte oss vid Kamo Gawa. På vägen dit såg vi stora örnar som cirkulerade i luften. När vi slagit oss ner och Viktoria börjat äta på sin macka tittade jag bort i mindre än en sekund och sen hörde jag nånting flappa VÄLDIGT nära mitt högra öra och sen ser jag en örn som flyger bort från oss.

Jag är extremt fågelrädd och skriker rakt ut i fasa, vänder mig till Viktoria och hon har ett färskt rivsår som det blöder på ansiktet. Hennes macka saknas och hon skakar, ömsom gråter och skrattar. Jag skrattar och gråter med henne. Chocktillstånd. Örnen hade snott hennes macka precis när hon öppnat munnen för att ta en tugga.

Fatta precisionen örnar har! Den hade kunnat få med hennes öga eller halva hennes ansikte på kuppen, men hon fick bara ett litet rivsår som tur var.

Vi var galet paranoida så fort vi såg en skugga av fåglar på marken och såg näst intill hysteriska ut när vi såg små hundar som örnar med största säkerhet såg som snacks. Vi gick därifrån och satte oss på samma Starbucks där vi handlat mackan som blev snodd, säkra under tak. Det kommer nog dröja länge innan jag vågar mig på picknick vid floden igen.

Lillasyster kommer till Kyoto nästa vecka då mitt lov börjar. Åker och hämtar henne på Osaka Kansai International airport och för det måste jag veta var bussen eller tåget går från. Det resulterade i en underbar vårpromenad i Kyoto Stations jättelika glas- och betongkatedral.

Åker rulltrappan hela vägen upp till 15:e våningen...

Fint med rolig arkitektur på vägen upp.

Trädgård med bamboo-träd högst upp med Kyoto Tower i bakgrunden.

Panorama mot 131 meter långa Kyoto Tower från nånstans inne på Kyoto Station. Det är jättelätt att gå vilse här.

På väg ner till marknivån igen...

Astroboy kör sin vanliga pose.

Självklart handlade jag min kära 1 meters-baguette som syns längst bak i mitten. Den var knaprig och smakrik och slet sönder min gom och tandkött något, men det var det värt!

Jag såg denna på Kawaramachi dori på vägen hem. Skåne Klubben? Får Stockholmare också vara med?

Köpte så kallade flashcards idag på favoritaffären för nödvändiga skolsaker, Loft. Ankan är inte bara gullig, den har en funktion också. Den ska hjälpa mig att minnas kanji-tecken.

Det finns 80 sidor i ankan. Jag skriver ett kanji på framsidan och på baksidan skriver jag betydelse och uttal. Det här hjälpte mig jättemycket när jag skulle plugga de två första skriftspråken på japanska; hiragana och katakana. Bra format att ha i väskan dessutom om så att jag kan ta fram om jag skulle känna mig uttråkad på tåget.

Vi har hittills lärt oss 198 kanjis och fler lär det bli. Förhoppningsvis har vi prov på måndag på de senaste 20 tecknen.

Ja, jag skrev förhoppningsvis. Jag gillar ju prov! Hur ska jag annars veta vad jag kan och vad det är jag behöver förbättra?

Efter tre dagars frånvaro kände jag mig tillräckligt frisk för att gå i skolan idag. Kändes som att jag inte hade nån koll alls, men man kommer in i den nya grammatiken ganska snabbt. Min mors äldsta dotter är varken svårlärd eller trögstartad.

Sen jag började plugga japanska har jag i skolan pratat om att jag ville klättra Japans heliga berg Fuji. I konversationsmomentet idag frågade jag vår sensei om vad hans planer var för sommaren och han svarade att han, för andra gången, ska klättra Fujisan. Automatiskt sa jag att jag också ville och då frågade han om jag ville följa med. Svarade ja, utan att ens blinka.

Fujisan, vi ses i sommar!