Tog purikura-kort med lillasyster idag. Jag fick en chock när vi skulle leka med bilderna. Kolla hur stora ögonen är! Apparaten förstorar ögonen av sig själv, det här var ingenting vi gjorde själva.

Grymt roligt var det i alla fall. Jag skrattar alltid lika mycket när jag tittar på dessa två bilder. Galet stora ögon är ju bara förnamnet. Carina gjorde ett kanonjobb när hon fotade dessa bilder med sina kamera och tack för att jag lånar bilden lite...

Vi åker till Tokyo med nattbussen. Det ska bli intressant att se hur min rinnande näsa och slemhosta ter sig på bussen. 

Två gånger per år, under vår och höst, uppträder geishor för allmänheten på olika teatrar i Kyoto. Vi gick på Miyako Odori på Gion Kobu Kaburenjo teatern. De dyraste biljetterna kostade 4300 yen och då ingick en snabb teceremoni. Bara för att få se en riktig geisha och hennes maiko (lärling) var värt priset.

Bägge uppträdde senare i föreställningen.

Föreställningen utspelade sig under årstiderna. Jag önskar bara att min japanska hade varit bättre så att jag kunde förstå mer av handlingen och sångerna. Egentligen gjorde det inte så mycket, bara scenografin var en fest för ögat. Salongen släcktes ned och när den tändes upp igen fick ögonen en chock av alla färgerna och detaljerna på dansarnas kimono.

Man fick inte ta bilder under föreställningen så jag lånar en bild från deras hemsida (www.miyako-odori.jp)

På väg till restaurangen gick vi igenom Gion i full sakurablom.

Åker till Peking imorrn och det blir tidig uppgång. Klockan här är redan 00.45, vilket betyder att jag kommer få sova knappt åtta timmar. Det vill säga om jag går och lägger mig NU.

Det kommer ju inte att hända. Jag har inte ens packat än.

Positivt: CSN betalas ut om två dagar.

Negativt: Vädret i Peking är kallt. 

45 minuter från Kyoto ligger Nara som var Japans första permanenta huvudstad mellan 710-785. Staden har, förutom världens största träbyggnad 1200 rådjur som springer fria. Förr i tiden trodde man att de var budbärare från gud. Direktlinje till gud eller ej, de var jättefina och de åt ur handen på en! Carina blev biten i häcken och jag på magen. Det var inte hårt och vi kommer nog inte få rabies...

Kakor till rådjuren.

Gapa.

De är överallt!

Med souvenirer på huvudet.

Todai-ji, världens största träbyggnad.

Inne i Todai-ji; 16 meter höga och 437 ton tunga Daibutsu.

Det här hålet i pelaren är lika stor som den ena av den stora buddans näsborre. Den som kan klämma sig igenom denna garanteras att bli upplyst. Jag var ju tvungen att försöka.

Trång näsborre.

Teknik och sprattel är a & o.

Jag gjorde det!

Yatta!

Richard hade en högst tvivlande japansk publik när han försökte sig på näsborren.

Det gick ett sus i publiken och det var nog ingen som trodde att han skulle klara det, inte ens jag själv som mest var panikad och försökte fota, men med teknik och lite draghjälp kom han igenom. Japanerna blev överförtjusta! Rilles pop-out från näsborren blev väl mottagen med applåder och beröm. Självklart utropade även han "yatta!" när han kom upp på benen. Vi skrattade dubbelvikta tillsammans med japanerna och det känns fortfarande i magen. Rille är öm i skuldran, men vad gör man inte för att garanteras upplysning...?

Ingången.

Fushimi Inari Taisha är, utan tvekan, det jobbigaste vi gjort hittills. I guiden står det att det är 4 km till toppen, men jag tror de mätt fel. Till och från kändes det som en berg-och dalbana till fots och bra mycket längre än 4 km. Jag kan inte göra annat än att bli stum av beundran över hur många torii:n (roda portarna) var!

Efteråt åkte vi vidare till Heian Jingu som börjar vakna till liv.

Carina på väg upp.

Skriv din bön på räven av trä och hoppas på det bästa.

En katt bland rävar och portar.

Heian Jingu i full blom.

Kinkakuji, Guldtemplet, är lika vackert som när jag var där senast. Guldig och stor och omringad av människor som duckar och väjer i Matrix-style för varandras kameralinser. Jag gillar det här templet, men jag skulle förmodligen blivit helt kär om jag fick vara här ensam. Bara templet och jag.

Tog bussen från Kinkakuji till Ginkakuji, Silvertemplet även kallad, och höll på att skratta ihjäl mig. Den var helt inplastad och under renovering. Typiskt! När jag var i Kina var det samma sak vid Sommarpalatset. Aja, det är bara att komma tillbaka.

Ginsyadan representerar vågorna och Kougetudai (konen längre bort) representerar det heliga berget Fuji. Det inplastade i bakgrunden är huvudattraktionen Ginkakuji.

Nallar som fiskar en bit utanför Ginkakuji.

Det var 20 grader varmt och så pass soligt idag så att både Carina & jag blivit brända i ansiktet. Det är nånting jag verkligen aktar mig för då pigmentförändringar inte smickrar mitt utseende. Prio ett inför morgondagens äventyr är att köpa ett parasoll innan. Under det är det jag och min solskyddsfaktor 50 som trivs.

Carina i kamera-action.

Klev upp klockan 06 för att åka till Osaka Kansai Airport och möta lillasyster och sen dess har det varit fullt ös. Incheckning på ryokan var lite strulig på det sättet att Carina var bokad under ett annat namn. Fick hjärtsnörp i början, men det löste sig. Vid uppackningen får Rille & jag ett kg svenskt godis samt ett påskägg var. Det kostar 4.99 kr/hg att göra mig glad. Godiset funkar ibland också som hårdvaluta inför betalning av tjänster inom de svenska kretsarna i vår klass.

Efter en snurr-sushi och kollat läget i downtown Kyoto och Evisu-butiken var det dags för en powernap. Middag och sen sa vi hej till Teramachis shoppinggata. Slog till mot arkadhallarna efter det. 

Var usel rock & roll-gitarrist och ännu sämre trummis, men Dance Revolution var det för en gångs skull inga problem. Som en avslutning på en bra dag var Cari en litet berg med Kit Kat. Glad lillasyster och ännu gladare Rille som bidrog till vinsten.

Som tjej ger man bort choklad på alla hjärtans dag i Japan. Exakt en månad senare, på så kallade White day, får tjejerna eventuellt något tillbaka som nödvändigtvis inte behöver vara choklad. Oftast använder köper män en present som kostar två eller tre gånger mer i form av smycken eller underkläder.

Jag fick varken smycken eller underkläder från Richard. Jag förväntade mig ärligt talat ingenting.

Jag fick Totoro, från Ghibli-filmen Min granne Totoro, och Jiji, från Ghiblis Kikis delivery Service,samt en kväll med bio och arkadhallsbesök.

Arkadhallen liksom! Han vet ju verkligen vad jag älskar. Men inte fan fick jag vinna på dansmaskinen denna gång heller...