Jag har fått ett födelsedagspaket med matchande kort från Australien. Vad innehållet är avslöjas senare.

Maria kommenterade på ett tidigare inlägg:

"Jag såg en brittisk dokumentär om pickup artists för en månad sedan. Det var alla möjliga killar du kan tänka dig som gick på sådana boot camps och jakten som filmades ute på en klubb var vidrig. Och full av hyckleri när en av bootcampdeltagarna nojjade över om han skulle kunna hitta en flickvän eftersom tjejer helt plötsligt verkade vara slampiga och opålitliga. Själv hade han natten innan hånglat upp 25 tjejer. På samma klubb."

Det finns många såna dokumentärer om PUA (Pick up Artist) i omlopp just nu. Jag såg "the art of seduction" för ett par minuter sedan och jag finner det fortfarande lika roande mycket pga dessa män bryter ner sig själva utan att de fattar det. Hur blir det i framtiden när de funnit "the one"? Kan de lita på sin partner eller blir det ett liv i svartsjuka för att de VET att vilken PUA som helst kan sno just hans kvinna? Och vilken kvinna vill leva med en Pick Up Artist som kan få återfall? Det är ju inte som att dessa mäns syn på kvinnor förbättras ju mer game de får.

Vissa män söker sig till en terapeut, andra betalar sig in i seminarier. I bägge fall verkar det resultera i bättre självförtroende, både på gott och ont. Man behöver inte ens gissa sig fram till vad som fungerar bäst långsiktigt.

Vi har varit i Japan i nio månader nu. Det har gett mig tid att reflektera vad jag verkligen saknar hemifrån, förutom människorna i mitt liv så att säga. Restauranger, åh, denna craving.

Olé Olé på Hantverkargatan 30 har en sangria som är den bästa i jag smakat och då har jag ändå varit i Spanien x antal gånger. Vitlöksfrästa räkor med patatas bravas och albondigas (spanska köttbullar) rekommenderas och kan du spanska, tveka inte, det är bara att snacka.

Inte så konstigt egentligen, men jag saknar att äta kött. Jag kan räkna på fingrarna antalet gånger då jag ätit kött här i Japan. Kött är dyrt. Kött smakar konstigt. Texas Longhorn i Slussen har den bästa servicen och blandar de vassaste Margaritas utan tequilasmak. Glöm inte att beställa kött till, även om enbart en pitcher margarita är lockande.

Sist, men absolut inte minst, Bagel Street Café på St Eriksgatan 80. Åååh. Hur många frukostar och bruncher har jag inte ätit där? Hur många uppdateringar efter helgernas eskapader har vi haft på det där kaféet?

Det är nästan så att jag börjar darra i ren abstinens när jag tänker på deras matiga Veggie bagel utan cream cheese och extra pesto. Efter de åtta första gångerna jag beställde det, provade jag Pesto Chicken bagel och...wow. Detta i kombo med gott kaffe är ett beroende jag inte kan bli av med. I molnet av desperation och abstinens åt jag under vårlovet på en bagel restaurang i Tokyo och det ska medges att brödet smakade himmel och rosa fluff. Men det var som att längta efter choklad och få en godisnapp från Haribo för att stilla chokladsuget. Inte samma grej.

Med Bagel Street Café var det inte bara den goda maten eller téet med det långa namnet - som varken expediten eller jag kunde uttala - som utgjorde charmen. Det var hela alltet; inredningen, kaffet, de sköna stolarna och ägarens leende - det soligaste och ärligaste jag upplevt från nån inom kafésektorn - som gör att det är på Bagel Street Café jag kommer äta min väldigt jetlaggade brunch när jag kommer hem den 18:e september.

Då jag inte är den sällskapsjuka typen har dagar då jag bara vill umgås med min Ipod och en tidning. När jag bodde i Stockholm och dök upp på en restaurang själv för att äta blev jag tittad på som om jag vore en lång utlänning i Japan; med förundran och ibland med lite medkänsla. Jag minns det tillfället jag ringde till Gondolen i Slussen för att boka bord för en person - då det alltid var fullbokat på drop in - och fick ett "va? Alldeles själv?" till svar. Jag ville inte behöva förklara för en total främling, via telefon dessutom, att jag inte känner för att ha sällskap. 

Idag var en sån dag  och jag begav mig till Mushashi sushi för att äta middag ensam. När de ställer frågan hur många svarar jag "hitori", en person, och får varken blickar av medkänsla eller annat konstigt av servitrisen. Här är det inte konstigt att äta ensam eller ens gå på bio ensam och kanske också mer accepterat.

Varför är det konstigt i Stockholm att vilja vara själv? Det handlar inte bara om att äta ute eller fika ensam. När jag var singel var det jätteviktigt för alla andra än mig att jag skulle ha nån. Jag ville vara ensam, jag valde det ju. Vad får mig att tro att jag kan leva med andra om jag inte kan leva med bara mig själv?

Det är därför Rille är så bra. Vi är såna som gillar att vara själva, fast med varandra, konstigt nog.

Både igår och idag har Rille varit förkyld och borta från skolan. Efter skolan gick Viktoria och jag och köpte en liten pick-me-up till Rille så att han kryar på sig snabbare.

Vad kan jag säga? Mister Donut kan det där med att pigga upp. Kan det bero på sockret och de fina färgerna? 

Jag minns ett samtal jag hade med Mollan nån gång. Vi tittade på en tjej vars Louis Vuitton-väska i multi--color-pattern satt bredvid henne. Den var så förbannat ful och jag kommenterade "att den dagen jag ramlar och slår mig riktigt hårt så kanske jag kommer vakna upp och gilla Louis Vuitton".

Kanske har jag slagit mig i sömnen då. Jag trodde det var ren inbillning från min sida att jag såg den fula LV-loggan överallt, men enligt en DN-artikel från oktober 2007 är det "40 procent av alla japaner äger en Louis Vuitton-produkt". 127 miljoner bor i Japan. Räkna själv.

Kan det vara så att att jag blivit utsatt för Louis Vuitton så pass mycket att jag själv börjat tycka att det är...snyggt? Egentligen har jag inte så mycket emot det, men jag har redan nu tillräckligt med fetish-väskor på min lista över svindyra väskor som jag nån gång kommer äga.

Tankarna snurrar i huvudet. Tänk om samma sak händer...med Crocs?

Eller med cowboy-stövlar?

Då är jag som checkar in på Betty Ford.

Väskan som vände upp-och-ner på min värld: Mahina från Louis Vuitton.

Det är bara för att jag inte har ett Ica kort och är student som jag får så dåliga poäng.

Tack Vuxenpoängstyrelsen och Facebook för ett gott skratt.

Efter att ha klivit upp 08.30 för att få läxorna klara till dagens lektion märker jag runt 11.30 att humöret börjar svikta. Innan jag förvandlas till en hungrig mumie med taskigt temperament, måste jag få i mig mat.

I skafferiet är det här det första jag får syn på.

Jag köper inte Mr Donut. Det är inte för att de är äckliga eller så, mest är det för att min mage vrider sig som den hamnat i sjätte nivån av Dantes helvete på grund av laktosen. Ändå fanns det en låda med underbart doftande vaniljkrämsmunkar som bara väntar på att bli uppätna. Rille hade tydligen köpt en låda igår med Chris och det hade blivit över.

Tog munken i min hand, luktade på den, kände tyngden av den. Ville ta en tugga, känna sockret fräta mot mina tänder och vaniljkrämens smak mot tungan. Åh, så onyttigt. Åh, så gott.

Munken blev uppäten, men inte av mig. Jag gav den till Rille och fixade en sallad istället. Självdisciplin är något jag inte saknar.