Innan Japan besökte jag vaccincentret och bad att få bli vaccinerad mot japansk encefalit. Sjuksköterskan skrattade åt mig och sa att såvida jag inte tänkte sova utomhus eller kela med grisar på japanska landsbygden så var jag säker från encefalit. Men myggen då, påpekade jag. Nää, det finns inte så många mygg i storstäderna heller, blev svaret.

Jag tjatade mig till vaccinationen ändå. Japansk encefalit är ju trots allt hjärninflammation som sprids just genom infekterade mygg och nej,

botemedel finns inte. 

Nu har de små jävlarna i alla fall vaknat och hittat mig. Det är alltid så här, varje år och oavsett land jag befinner mig i. Jag hatar dem. De älskar mig. Ofta brukar jag känna när de landar på mig, men inte den här gången. Det är ju japanska ninja-mygg som vi snackar om. Själva myggbetten är lika stora som en-kronor och skiftar i fin rödlila nyans och gör sig jättefint mot mina alabastervita ben. Får bli knästrumpor idag också.

Det finns konstiga serier.

Sen finns animeserien Bokusatsu Tenshi Dokuro-chan som fritt översatt betyder klubba-ihjäl-ängeln Dokuro-chan.

Det handlar om en ängeln Dokuro, och en kille, Sakura, bägge går i högstadiet. Dokoru beskyddar Sakura då det är en ängel från framtiden som försöker döda honom så att han inte uppfinner den hemskaste uppfinningen av alla uppfinningar: evig ungdom, men bara för flickor så att de inte åldras över tolv år. Sakuras största problem är inte ängeln som försöker ta kål på honom utan att ängeln som blev kär i honom och visar det på sitt eget lilla sätt.

Ja, det är politiskt inkorrekt och våldsamt.

Ännu mer osmakligt.

Kanske därför är det sjukt kul också.

Efter att ha druckit en latte vars namn är Java chip blended coffee och motsvarar en tre rätters middag kalorimässigt gick Viktoria och jag vidare till Shinkyogokus bokhandel för att tafsa på glansiga modemagasin. I alla fall jag. Viktoria tafsade på musiktidningarna som är minst lika glansiga och där rockmännen är vackra och mer retuscherade än kvinnorna på de magasinen jag läser.

Fet läsning

Vogue Nippon för junimånad innehöll bland annat artikeln om Hello Kitty för Dior.

Det intressanta är att det ska tydligen finnas olika Hello Kitty beroende på var i Japan man befinner sig. Kyoto har självklart den Hello Kitty som är klädd i maiko eller geishadräkt.  Förstår dock inte allt som står i artikeln...Frustrerande.

Kitti-chan!

I tidningen fanns också ett Kitty-för-Vogue mobilsmycke som numera sitter på min mobiltelefon.

Tillsammans med Viktoria utforskade jag den en-månad gamla Mina byggnaden i Kyoto. Galet mycket fina butiker däribland Steve Madden, Godiva Chocolatier och Sole Out. Den sistnämnda är en sko-och-väskbutikskombo med märken som Nine West, Anne Klein och J.Lo Som den lilla sko- och väsksamlaren jag är, blev jag kär i minst fem par, kollar priset och får syn på märket. Jessica Simpson? Döm min förvåning.

Godivadoppade jordgubbar

Utanför Godiva Chocolatier var det som vanligt på en lördag 10 meter kö. Finner jordgubbarna lockande, pralinerna vackra och just idag orkar jag bara inte vänta. Ska jag ha choklad utan väntetid får jag ta det på en vardag innan klockan blir fem på eftermiddagen.

Vi fick besök av representanter från Blueberry. De ville kolla läget på kvalitén på skolan vi går i, studentbostäderna och privatbostäder bland annat vår lilla lägenhet. Allt detta i syfte att informera framtida studenter bättre. Sånt är ju bra! Det var kul att kunna framföra mina synpunkter direkt till ansvariga och förhoppningsvis blir det en förbättring på infofronten.

Framför Villa Kujoyama's coola arkitektur

Gott vitt vin, trevliga nya människor och nya bekantskaper på Villa Kujoyama-festen ikväll. Tack vare vår nya bekantskap Brett fick vi träffa många nya ansikten som inte bara var urtrevliga, de hade hade också tålamod med min nybörjarjapanska.

Digitala visitkort genom telefonens IR eller bluetooth togs emot och utdelades. Nästa helg ska vi till Osaka med de vi lärde känna ikväll för att gå och kika på Disneyparaden. Ser fram emot det.

På väg hem genom partygatan Kiyamachi ser vi hur flera bär sina överförfriskade vänner som om de vore skadeskjutna soldater. Med armen över kamratens axlar och med ett halvt medvetslöst intryck i ansiktet snubblar de fram medan ett och ett annat "sumimasen" hörs genom folkmyllret.

Det känns som att onigiri utgör en stor del av japanska snabbmatskulturen. I Stockholm kan man ta en korv med bröd på Seven Eleven eller på gatan. I Japan är det alltså risbollen som finns på konbini (convenience store) överallt. Kostnaden för ett sånt mellanmål ligger mellan 105 till 150 yen (6.50-8.50 SEK) och tack vare riset kan man hålla blodsockret uppe ytterligare en stund.

Jag äter onigiri så gott som varje dag. Det är inte längre en överraskning vid första tuggan som det var förut i och med att jag numera kan läsa japanska kanjis. Det var obehagligt i början när jag försökte lista ut vad det var i för att inse att just den här smaken var inte min grej. Tur att jag inte har matallergier...

Det finns flera varianter på onigiri. Ibland kan de ha algpapper hela vägen runt eller bara en slinga runt för att hålla ihop bollen och ibland ingen slinga alls och bollen hålls ihop av sig själv. Innehållen varierar från gryta med nötkött i till tonfisk med majonäs. Har jag tur så kan det till och med finnas risbollar med tsukemono, dvs inlagda grönsaker blandade med ris. Det går nämligen åt som smör i solsken vid just vår konbini.

Här är en liten kurs på hur man bryter sig in i den onigiri med algpapper runt.

Dagens risboll med nötkött i.

Notera siffrorna 1, 2, 3 som finns markerade på hörnen.

Börjar med att riva bort 1 hela vägen runt.

Sen drar man försiktigt i 2 och därefter 3.

Har man inte tappat sin risboll i backen vid det här laget så kan det se ut såhär.

Mums! 

Utsikt från klassrummet 

Hur mycket mer studiero kan man få i en centralt belägen skola som har en kyrkogård (tempelgård kanske det heter. Är det för kristet att säga kyrkogård?) bakom..?

Klockan 11 japanskt tid, motsvarar klockan 04 svenskt tid, går bloggen ner. Det här är inte en engångsföreteelse utan något som händer så gott som varje dag. Följande felmeddelande dyker upp:

Det går inte att ansluta till databasen.

Irriterande värre för det är vid den här tidpunkten jag vill blogga. Då är jag klar med mina läxor, dusch och frukost och vill slappna av innan skolan. Då funkar det inte för att jag bor i fel tidszon. Jag har sagt det förut: när bloggen eller internet inte funkar som det ska blir jag panikslagen.

Det är som det är med kaffe typ. När att dricka det inte funkar blir jag paikslagen och vill jag ta till andra metoder för att hålla mig vaken.