...för att mitt paket innehöll inte mindre än 6 coola underlägg från Australien. Tack sötaste Martin & Rachel för den fina födelsedagspresenten! 

Jag har fått ett födelsedagspaket med matchande kort från Australien. Vad innehållet är avslöjas senare.

Inte nog med att den är sockerfri, Coca Cola light har fått ytterligare en tillsats, nämligen vitamin! Nu får de jävlarna som hävdar att cola är lika nyttigt som vatten ännu mer vatten på sn kvarn.

Men asså allvar...Den smakade citron, luktade WC-anka och vitaminet gjorde mig inte piggare under grammatiklektionen. Vad är nästa steg? Cola light med tillhörande dropp för bergsklättring? Koppla in i armen och sen är du fit for fight resten av dagen, med vitaminer och allt.

Nu är det fart på alla som längtar efter Iphone i Japan. Softbank, som fått rättigheterna för att sälja Iphone i Japan, har kommit med ett releasedatum och pris.

11 Juli är det givna datumet och priset för 8gb hamnar på 23 040 yen (1292 SEK) medan 16gb kostar 34 560 yen (1938 SEK). Förmodligen tillkommer avgifter för nytt/förlängning av abonnemang samt bindningstid, men i övrigt tycker jag inte att det så fasligt dyrt ändå.

Alla som kommer köa för en Iphone, räck upp en hand.

Maria kommenterade på ett tidigare inlägg:

"Jag såg en brittisk dokumentär om pickup artists för en månad sedan. Det var alla möjliga killar du kan tänka dig som gick på sådana boot camps och jakten som filmades ute på en klubb var vidrig. Och full av hyckleri när en av bootcampdeltagarna nojjade över om han skulle kunna hitta en flickvän eftersom tjejer helt plötsligt verkade vara slampiga och opålitliga. Själv hade han natten innan hånglat upp 25 tjejer. På samma klubb."

Det finns många såna dokumentärer om PUA (Pick up Artist) i omlopp just nu. Jag såg "the art of seduction" för ett par minuter sedan och jag finner det fortfarande lika roande mycket pga dessa män bryter ner sig själva utan att de fattar det. Hur blir det i framtiden när de funnit "the one"? Kan de lita på sin partner eller blir det ett liv i svartsjuka för att de VET att vilken PUA som helst kan sno just hans kvinna? Och vilken kvinna vill leva med en Pick Up Artist som kan få återfall? Det är ju inte som att dessa mäns syn på kvinnor förbättras ju mer game de får.

Vissa män söker sig till en terapeut, andra betalar sig in i seminarier. I bägge fall verkar det resultera i bättre självförtroende, både på gott och ont. Man behöver inte ens gissa sig fram till vad som fungerar bäst långsiktigt.

Nu finns bilder från det tidigare fotojobbet för Sisteres höst- & vinterkollektion 2008 uppe på deras hemsida. Katalogen kommer senare och ska bli kul att se.

Tröjan på bild 10 suktar jag efter, men inte lika mycket som mitt hjärta suckar över den coolaste skinnjackan jag nånsin burit.

Vi har varit i Japan i nio månader nu. Det har gett mig tid att reflektera vad jag verkligen saknar hemifrån, förutom människorna i mitt liv så att säga. Restauranger, åh, denna craving.

Olé Olé på Hantverkargatan 30 har en sangria som är den bästa i jag smakat och då har jag ändå varit i Spanien x antal gånger. Vitlöksfrästa räkor med patatas bravas och albondigas (spanska köttbullar) rekommenderas och kan du spanska, tveka inte, det är bara att snacka.

Inte så konstigt egentligen, men jag saknar att äta kött. Jag kan räkna på fingrarna antalet gånger då jag ätit kött här i Japan. Kött är dyrt. Kött smakar konstigt. Texas Longhorn i Slussen har den bästa servicen och blandar de vassaste Margaritas utan tequilasmak. Glöm inte att beställa kött till, även om enbart en pitcher margarita är lockande.

Sist, men absolut inte minst, Bagel Street Café på St Eriksgatan 80. Åååh. Hur många frukostar och bruncher har jag inte ätit där? Hur många uppdateringar efter helgernas eskapader har vi haft på det där kaféet?

Det är nästan så att jag börjar darra i ren abstinens när jag tänker på deras matiga Veggie bagel utan cream cheese och extra pesto. Efter de åtta första gångerna jag beställde det, provade jag Pesto Chicken bagel och...wow. Detta i kombo med gott kaffe är ett beroende jag inte kan bli av med. I molnet av desperation och abstinens åt jag under vårlovet på en bagel restaurang i Tokyo och det ska medges att brödet smakade himmel och rosa fluff. Men det var som att längta efter choklad och få en godisnapp från Haribo för att stilla chokladsuget. Inte samma grej.

Med Bagel Street Café var det inte bara den goda maten eller téet med det långa namnet - som varken expediten eller jag kunde uttala - som utgjorde charmen. Det var hela alltet; inredningen, kaffet, de sköna stolarna och ägarens leende - det soligaste och ärligaste jag upplevt från nån inom kafésektorn - som gör att det är på Bagel Street Café jag kommer äta min väldigt jetlaggade brunch när jag kommer hem den 18:e september.

Slår mig ned på St Marc och läser Japanzine, en gratistidning jag plockade upp på Junkudos bokhandel, och smågarvar för mig själv när jag läser artikeln om The Pick up Artists. Jag mindes hur road och okontaktbar jag var när jag läste Neil Strauss "The Game" som handlar om författaren - smånördig och har otur med tjejer -"infiltrerar" denna värld av karismatiska män som med hjälp av forum på nätet och seminarier hjälper andra män att ragga kvinnor. En helt ny värld med egen terminologi öppnades och han lyckas bli en fullfjädrad Pick up Artist.

Nu är tre Pick up Artists i Japan och ska hålla seminarier och eventuella Bootcamps där män - för en viss summa - får bland annat lära sig hur man börjar konversera med en kvinna utan att hon känner att mannen hon pratar med är creepy, hur man får telefonnummer och hur man ser till att inte hamna i "låt oss vara kompisar-"facket. Jag vill gå på såna seminarium bara för att veta psykologin bakom. Handlar det om självförtroendebrist hos männen eller är kvinnor verkligen så komplicerade? Och hur stor är efterfrågan på denna Bootcamp här i Japan?

Hela intervjun finns här.