I en av mina svagaste stunder säger jag till Rille: det känns som att jag drar det största lasset. Jag ser ju inte hur mycket du jobbar eller har gjort under de här två helvetesdagarna vi har flyttat. Rilles blick ger mig en hint om hur jävla förbannad jag precis gjort honom. När jag kommer in i den nya lägenheten får jag äta upp varendra jävla ord.

ALLT är klart. Byggandet, dragandet av kablar, datorerna är på plats. ALLT.

Vid morgonkaffet ber jag om återigen om ursäkt för att jag betett mig som en matyrierande jävla idiot. Jag skyller på temporär lågt-blodsocker-anfall som förvandlar mig från en överjävligt sarkastiskt, men ändock, trevlig tjej till en jävla fitta med taskig temperament som inte drar sig för att slänga ur sig varken taskiga kommentarer eller ge nån en smäll på käften.

Men det här är INGENTING mot hur jag brukar vara när jag har PMS.