Jag äger ingen cykel. Rille är så vänlig att han lånar ut sin till mig, men det är inte utan ett ultimatum: jag måste nämligen ha hjälm.

Trots att hjälmen räddade mitt huvud från att klyvas itu i somras, drar jag mig fortfarande från att bära hjälm.

Scenario: Kombi framför mig tvärnitar för buss som svänger ut utan blinkers, jag bromsar och åker in med huvudet före i bilens bakparti. Medvetslös. Blåljus. Akuten. Inga skador tack vare hjälm.

Smällen jag fick i huvudet borde helt klart fått mig att fatta att ALDRIG mer cykla utan hjälm, men jag kan inte hjälpa det. Jag känner mig löjlig i hjälm. Fåfänga framför säkerhet. Hur bra är det? Säkerhetsbälte? Neeeje. Jag vill inte att skjortan ska bli skrynklig. Typ. Ursäkta generaliseringen, men genom att överdriva en situation till generalisering kan det ibland hjälpa mig att se klart.

Jag har inte på mig hjälmen för min egen skull har jag insett, utan för Rilles. Jag gör honom nöjd och det känns bra. Och ambulanspersonalen är också nöjda tydligen. De slipper ju plocka upp hjärnan från marken.

05.20 var jag på väg ut genom dörren med cykel. Cyklade från Rådhuset till Alvik och det tog 20 minuter.

Det var nog de jobbigaste jävla 20 minuterna jag upplevt på länge. Det var inte sen första gången jag körde kickboxning, där jag ville lägga mig och dö efter 15 minuters uppvärmning, som jag känt mig så seeeg. Jag var så jävla otränad då och det verkar som att det är en genomgående trend hos mig. Konditionen suger och mina lungor vill kollapsa varje gång jag överanstränger mig som till exempel när hissen är upptagen och jag rejsar upp 5 våningar på två andetag eller när jag blir exalterad av att skala en apelsin.

Mmmm. Apelsin. Gott.