Det har börjat bli riktigt intressant i skolan. Vi har nämligen börjat fördjupa oss på området "keigo" som vi vidrörde lite lätt förra terminen.

Keigo kan kort och gott beskrivas som det artigare språket i den japanska språkhierarkin. Ni har säkert hört den japanska ändelsen -san som man sätter efter ett namn. Det motsvarar ett "fru", "herr", "fröken" och så vidare. Det är en artighetsgrej som i Sverige inte spelar någon roll, men som i Japan betyder allt. Om jag till exempel talar med min lärare Saito blir inte ändelsen san, det skulle vara att degradera hennes position som min mentor och blir därmed en otrolig förolämpning då Saito-sensei är rätt tilltal. Istället för "du" använder jag inte heller "anata", trots att det är mycket artigt. Till och med då använder jag "sensei".

Om jag hade en chef skulle jag tilltala honom "buchō" (avdelningschef) eller "chachō" (VD) istället för hans namn. Personer som jobbar i butiker eller har ett stort kunnande i sitt område (typ tandläkare, haisha-san) kan man lätt tillämpa deras yrken och lägga till -san till exempel takushi unten-san, vilket behöver taxiföraren eller personen på bokhandeln, honya-san. Jättepraktiskt.

Ändelser som -chan eller -kun är praktiskt för att det skvallrar om vilken relation personerna i fråga har till varandra. Chan kan användas på både killar och tjejer och det klassas såväl gulligt som kärleksfullt och indikerar ett nära förhållande till varandra. Ett exempel jag kan ta är när jag för första gången träffade Designergänget fick jag ändelsen san, men efter en tids umgänge gick det över till Kaaro-chan. Det låter jättegulligt, enligt mig. Ändelsen kun - vad jag fattat det som - kan man som tjej använda när man tycker om en snubbe de gillar. För fördjupning i kun och chan, titta på mycket animé med japansk tal.

Ändelserna är bara toppen av ett stort berg av språkmässig hierarki. Det finns keigo och sedan finns det sonkeigo. Det senare är ännu artigare och jag hört att företag skickar sina representanter på såna språkkurser för att fräscha upp kunskaperna inför viktiga kundbesök. För att försöka klargöra det hela i ett enkelt exempel: verbet i sin vanliga form taberu (äta) blir otabe ni naru på keigo och meshiagaru på sonkeigo. Sonkeigo använder jag om jag frågar någon som är står högre än jag på hierarkiska stegen, men om jag svarar på tilltal från någon på den nivån använder jag inga av de nämnda verben utan istället tar till med itadaku som fortfarande betyder äta. Det är exakt samma betydelse fast i olika artighetsgrader, men det låter verkligen som helt skillda verb. Jag säger inte att alla verb skiljer sig åt men det finns ett antal att memorera i sin grundform och sen ska man kunna böja dessa i negativ-, positiv-, då- och pågåendeform. Hey, ingen sa att det skulle vara enkelt, så jag är varken förvånad eller chockad.

Det har ifrågasatts i klassen varför vi får lära oss keigo. Jag undrar mer varför man ifrågasätter en sådan sak då vi befinner oss i JAPAN. Läraren kontrade den frågan med att vi behöver nödvändigtvis inte använda keigo, men det kan vara bra att ha så att man förstår när man blir tilltalad i sånt språk till exempel i butiker eller på restauranger eller vad sägs om när man söker jobb? Fatta att jag som utlänning kunna flasha med finaste keigo på arbetsintervjun. Åh, glada tanke!