Thomas

10 april 2008 11:21

Avsked av nära och kära är alltid svåra.


Ja du, garderober är märkliga tingestar. Själv öppnar jag min garderob och inser att jag äger 95% uniformpersedlar. Samt att de få kläder som är mina egna faktiskt har krympt sedan sist. Fukt i garderoben? Onda små skräddarintreserade vättar? Det kan ju inte vara så att jag gått upp i vikt de sista 14 åren på den underbara tunnelbanan.

Ett år till i japan, det låter helt underbart. Nu trivs verkligen där! Härligt! Som jag sagt tidigare, synd att jag själv är så feg av mig att jag fortfarande sliter i saltgruvorna i stället för att bryta sig fri och pröva vingarna. Vem vet jag kanske är höjdrädd...?

Men jag SKA till Tokyo någon gång, snart, kanske. Semestern räcker ju inte till...

Caro

11 april 2008 11:57

HAHA! Den känslan hade jag också när jag jobbade. Fan va lite kläder jag har var tanken som slog mig om och om igen, speciellt om man skulle ut på krogen. Uniform varje dag är bra, då slipper man kolla vad man ska ha på sig, hehe.

Vi trivs i Japan. Det känns som att ett år till kan vara bra för oss. Vi testkör vingarna ett tag till, får se vart det för oss. Högre upp i kunskapsstegen, kanske?

Tokyo är en galen stad. Akta dig Thomas, du kanske blir förälskad i den och stannar.

Steff

12 april 2008 13:47

Lilla Hjärtat! Jag förstår dig 100%! Själv önskar jag kunde hälsa på redan idag och längrtar efter att krama om er! Lovar att inte vara för besvärligt om detta händer ok?!
Kram mina älsklingar

Caro

13 april 2008 15:31

Steff:
Haha, inga problem :D

Ina

15 april 2008 13:41

Shit vad jag saknar dig gumman. På riktigt, hur ska jag överleva ett helt år till?

Caro

16 april 2008 01:40

Jag fattar inte heller hur jag ska överleva utan ditt sällskap. Det kändes grymt på alla sätt att fatta detta beslut, men jag måste verkligen passa på nu när jag är här...

Då blir du ju tvungen att komma hit. I alla fall för en veckas shoppingmaraton :D