Shopping av kläder hände i Hiroshima och Tokyo. Peking ska vi inte ens snacka om. Min plånbok hämtar andan och garderoben ser lite fetare ut. Va fan har hänt?

När jag kom till Japan i oktober hade jag med mig 16 kg kläder och tre par skor. Det kanske låter jättemycket, men det är det inte. Jag reste hit med inställningen "jag köper kläder där" och tji fick jag. För stor på alla sätt och såvida det inte är GAP, Benetton eller Uniqlo hittar jag inte ens basplagg.

Inget har förändrats. Jag har varken gått ner eller upp i vikt eller fixat fotförminskning. Så varför hittade jag då två par jeans, fyra kjolar, fyra par ballerinas, ett par högklackat, tre klänningar, två västar, två blusar, ett bälte och en massa underkläder?

Det var en retorisk fråga. Själv har jag inte en susning.

När vi sitter på Kansai flygplatsens Starbucks efter incheckning slår det mig att jag inte kommer få träffa min syster Carina förrän i september. Det är långt till dess och ja, systrarna kommer att vara saknade. Grät en skvätt på bussen och det så känns tomt nu när hon åkt.

I september kommer jag hem till Sverige.

För bara tre veckor.

Richard och jag ska lägga in ansökningen för ytterligare ett år i Kyoto.

På sätt och vis är det inte ens oväntat.

Det är ju nånting speciellt med Japan. Den går in via ögonen, in din själ och hjärta och vägrar att komma ut.