När suget för amerikanska pannkakor blir för stor finns det två saker att göra: Kila iväg till Sirap i Odenplan (närmast) eller laga grejerna själv. Jag hade verkligen ingen ork att glida ur min sköna morgonrock, hade inte heller nån som helst lust att ställa mig vid spisen det första jag gör när jag klev upp vid...ja...sent idag.

Åååh. Whattodo, whattodo?

Rille gjorde en ansträngning och blev dagens hjälte. Han ställde sig i köket och skulle laga pannkakor, trots att han ogillar matlagning precis lika mycket som jag. Så när jag började "nej, men inte så," "det är för hög värme..." så tyckte han att det var för många kockar i soppan och skickade ut mig ur köket. Det var nog det bästa han kunde ha gjort för pannkakorna blev jättegoda. Vaniljglassen och jordgubbarna till gjorde hela smakupplevelsen ännu bättre.

Min mormor brukar säga att den viktigaste ingrediensen i mat är kärlek. Jag kan verkligen inte tänka mig att stycka ner min kärlek för att få mat att smaka bättre. Kärleken tar ju faktiskt slut nån gång också.

Tanter med taskigt luktsinne borde ta ett bad med tvål och vatten istället för att duscha sig i billig, blaskig, "fransk" parfym. Byter vagn vid Alvik.

Dave Grossman är en snubbe som har skrivit böcker i ämnet "tv-spel lär dig barn att döda". Den allra första tanken som poppar upp i huvudet är att den här killen får betalt av NRA (National Rifle Association) för att rikta bort den feta strålkastaren från vapendebatten som nu är åter på tapeten efter Virginia Tech-massakern.

Jag anser att en människa som är psykiskt frisk kan spela våldsamma spel, lyssna på explicit lyrics och kolla på Kill Bill utan att påverkas till den grad att de själva börja meja ner folk. Det handlar om gränserna verklighet och fiction som inte suddas ut. Visst, jag blir själv avtrubbad efter alla våldskildringar på film, så pass att jag inte behöver titta bort längre, men det är PÅ FILM. Visa mig nyheter där folk dödat andra PÅ RIKTIGT och då mår jag skit och undrar var i helvete världen är på väg. Och det är typ varje dag jag ställer mig den frågan.

Counter Strike satte inte ett vapen i mina händer för att jag skulle döda terrorister. Grand Theft Auto lärde mig inte att tjuvkoppla en bil och köra på folk. Raving Rabbids lär mig inte att skada kaniner och filmen Matrix ger inte kunskapen i att spöa livet ur nån i en mörk gränd, om så bara i självförsvar. Kalle Anka och Tom & Jerry gjorde inte mig våldsammare och Stålmannen gav mig inga tankar på att hoppa ut genom fönstret i blå trikåer i tron att jag kunde flyga. Trots att jag är uppväxt med tv-spel och film där våld förekommer så tycker jag att jag är ganska normal som inte kan tänka sig att skada nån.

Hade inte spelen funnits, hade USA skyllt på TV. Ingen TV? Skyll på serietidningar och böcker. Bränn alla böcker och tidningar! Hmm, våld förekommer fortfarande...Öööh...Vi skyller på radion! 

Men...när fan ska de skylla på deras slappa vapenlagar?

Maaajj Gådd, vad mycket Nine Inch Nails det har varit för min del. Och nu kommer lite till. De spelar på Hovet den 7:e augusti och biljetterna släpps den 23 april.

Två dagar INNAN LÖN. Fatta snällt liksom...

En timme tog rättegången mot Emilush&Caustik. De blev friade.

Skönt. Nu slipper jag skriva ännu generaliserande inlägg om yttrandefriheten eller rap som konstform...

Oerhört frustrerande att inte radbyten fungerar som det ska. Nedanstående inlägg ska inte se ut så för det är SKITJOBBIGT att läsa...Snälla, åtgärda snart! Är det nån annan än jag som har samma problem??

Uppdatering

Problemet åtgärdat. Rille hittade bugg i kodningen och ett sätt att komma runt den.

Jag trodde att jag skulle få hjärtstopp. Det största i-landsproblemet är fan inte vad jag ska ha på mig eller vilket smink jag ska köpa. Det är när bloggen eller internet börjar strula som jag blir mest panikad och frustrerad...

Punkt SE, sida 11 i tidningen, 13 i PDF:en.

Emilush & Caustik är de två killar som har blivit åtalade för att på en konsert "hånat polisen" genom att rappa om att "starta krig mot snuten" och kalla dem för "snutjävlar". Rubriceringen är förargelseväckande beteende.

När Straight Outta Compton släpptes 1998 med gruppen N.W.A så var de en av de första skivorna i musikhistorien med "Parental Advisory"-märket. Skivan är främst kända för de tre första spåren Straight Outta Compton, Fuck tha Police och Gangsta gangsta som väckte såna oerhörda reaktioner hos ALLA. Samhället, föräldrar och sist, men inte minst, polisen. FBI hade blivit inblandat när de skrev ett brev till NWA's skivbolag där det stod att det är fel att försvara våldhandlingar mot polisen och det resulterade i att polisen vägrade stå för säkerheten på konserterna. Ett annat ord för allt detta tjafs? Uppvigling. Samhällsskildring. Publicitet. Pick one.

Jag undrar vad det var som rörde sig åklagarens huvud. Om killarna Emilush & Caustik blir fällda för detta kan jag då förvänta mig att de ska censurera Eminem på hans nästa konsert i Stockholm? Hej Eminem, kan du låta bli att sjunga "the way I am?" Vi vill inte att du ska uppmana våra högstadieungar att köra en Columbine för att de sen ska skylla på dig och Marylin. Vad sägs om att inte komma hit alls? Snälla, kan vi bara censurera allt?

Jag tror inte att Lennon ville att folk skulle röka på för att se den gula ubåten. Tror inte heller att Bob Marley faktiskt sköt sheriffen eller att Ken ville att folket skulle våldta Madde på slottet. Tror inte heller att Picasso såg sin älskarinna så ful som han avbildade henne på duken. Man skildrar samhället eller människor som man vill genom metaforer, ironi, sarkasm eller cynism, gärna i kombination med sångtexter, poesi eller konst.

Så, Emilush&Caustik. Mitt tips är att ni uttrycker er samhällsskildring eller kritik i form av surrealistisk konst. Det censureras inte så mycket sånt vad jag har fattat det som. Än i alla fall.

Vad vore världen utan barns skratt? Children of Men utspelar sig en trasig framtid där infertilitet, krig och hopplöshet råder. Det har inte fötts barn på mer än 18 år och sorgen är stor när den yngsta människan i världen dör. Nånstans i det här kaoset blir en flicka gravid och Theo är den kille som skyddar henne.

Låter klyschigt, men det är bättre än vad det låter. Mot slutet av filmen kändes det för verkligt. De starka bilderna som vi har blivit matade med från bland annat kriget i Jugoslavien samt den nuvarande situationen i Israel/Palestina går i samma blå-gråa ton som filmen. På nyheterna kan jag i alla fall byta kanal, men under filmen skruvade jag på mig på obehag. Jag skyller på de långa kameraåkningarna utan klipp. En känsla av olust befann sig när kameran följde efter Theo (Clive Owen), springandes och skakandes, i ett inferno där alla skjuter alla och han måste skydda det där lilla hoppet som växer i hennes mage.

Gradvis tystnar allt.

Och då kände jag hur tårarna steg i ögonen.