Kungsgatan idag, efter middagen med polarn.

Det går två Stureplanskillar rakt bakom mig varav en kommenterar min häck positivt. Den ena parten håller inte med. Han tycker min bakdel ser lite platt ut.

Lite platt? Ehh? Jag tycker jag har en snygg häck. Lite platt dög alltså inte i mina öron.

Självbevarelsedriften kickar in. Körde en Silent - but deadly och lät killarna gå in i fisgasen och dimman av bajspartiklar. Tyvärr strök killen som kommit med positiva åsikter också med, men det är sånt man får ta. Casualties of war, ungefär.

Flytten ja. Helst av allt ska jag vara ute ur lägenheten den 23 juli. Helst innebär inte att jag MÅSTE vara det. Jag har ju inte ens börjat packa. Jag är så in i helvete lat att jag knappt orkar tänka ännu mindre packa eller ragga folk för att hjälpa mig att flytta min stora kinesiska trappbyrå. Jag har inte ens bokat flyttbil.

Det är när jag skriver sånt här skit som jag verkligen inser att jag mycket att göra. Jag inser också att jag inte har tillräckligt med pengar för att muta nån att göra det här åt mig. Sen att jag är lika lättdistraherad som Homer hjälper inte heller.

...det sitter två killar avklädda på överkroppen och krökar vid mitt köksbord. Mycket nöje.

Jag önskar att jag aldrig kommit ihåg vad jag drömde inatt. För det första var det en sexdröm. Visst, sexdrömmar är trevligt med rätt personer, men det här var inte ens upphetsande. Det var nämligen två tjejpolare, som gjorde varandra i en perfekt 69:a och sedan övergick till en sexuell brottningsmatch. Allt detta medan jag KLIVER över dem och säger "usäkta" samtidigt.

Sånt här skit är hur jävla traumatiskt som helst. Misstolka mig inte, jag gillar sexdrömmar, men INTE om det är två kompisar till mig som har det. Vill slita ut den drömdelen ur hjärnan för att glömma. Yl. Hemsk.

Sexdelen var nog inte det värsta ändå. Jag går fortfarande och nynnar på Meatloafs I'd Do Anything for Love som spelades i drömmen. Den är överjävligt dålig och ligger nummer två på min hatlista i kategorin usel musik som någonsin fått uppmärksamhet. Nummer ett på den listan är Britney Spears I was born to make you happy.

I och med flytt känner jag mig smått stressad. Grejer måste säljas för att de inte får plats i den nya lägenheten, saker måste kastas eller packas ner. Det är nu jag märker hur mycket prylar jag har. Och skor! Låt oss inte ens komma in på kapitlet skor.

Det är vid dessa tillfällen jag önskar att jag var buddist utan ägodelar, fast med en skosamling. Det skulle vara ganska lätt och flytta då.

2½ timme konsert.
Robert Trujillos Mexicoflagga på basen.
James Hetfield coola skratt och röst som fortfarande håller.
Enter Sandman med pyroteknik.
Lars Ulrich. Roligare minspel får man nog leta efter.
Kirk Hammet ser ut som en korsning av vara bajsnödig och nära orgasm. Hela tiden.

Resten är en dimma av jävligt bra musik och 64000 åskådare.
Fan, va bra det var.

Jag kan inte fatta att folk buar åt HIM. De suger, men inte så pass mycket. Vem hade anat att hans röst inte skulle hålla live?

Notering: glöm inte öronproppar till nästa gång du får för dig att besöka Ikeas restaurang. Tänk bondecharter med barn för en klar bild av scenario.