Vaddå? Är Stockholms stadion en utomhusarena?, frågar jag mina kollegor på jobbet. Får ett positivt svar. Svär, spottar och fräser.

Det går liksom igen det här med Metallica och frysa. I februari när biljetterna släpptes var det drygt 5 minusgrader. Jag antar att jag borde visa tacksamhet för att det är "sommar" nu.

Att diskutera dejtingmentalitet och skillnader mellan könen utan att maten blir kall är en säkert en sport i något land. Vi hade så mycket att prata om att Gabbes kalla White Lady hann bli rumstempererad och min entrecote började längta till micron.

Under middagen på Jimmy's Steakhouse hann vi avverka många intressanta samtalsämnen. Hur frågar man egentligen nån om en dejt? Det känns som att man begår socialt självmord om man frågar rakt ut "ska vi gå på dejt?" för då blir allt så seriöst och frågar man om en fika...det är för vanligt! Finns det alternativ? Varför SKA killen vara längre än tjejen när i sängen så är bägge lika långa? Handlar det om tjejens självsäkerhet eller normen? Eller kan det bara vara så jäkla enkelt att tjejer vill ha en kille som är stor, stark och beskyddande? Och eventuellt en bad ass som behandlar dem som skit?

Roligast var när Gabbe frågade Sara om hon kunde hålla med om att Eddie S är snygg. Klart att Eddie S ser bra ut, svarar hon. Jag var nog lite mer entusiastisk än bara "ser bra ut". Enligt min mening är Eddie S the shit och har varit det sen första gången jag såg honom spela fotboll i Parken. Så det så.

Under de här två minuterna som Johan på Swahili Bob försvinner iväg för att pryla lite, hinner Ina beställa tid hos tatueraren Danne som förmodligen minns henne som "bubbeltjejen". Den alltid bubbliga och glada Ina blev inbokad med namn och beskrivningen "nåt fint". Daniel får fria händer och han lär inte göra henne besviken. Hon är ju helt kär i den tattoo han komponerade åt henne senast.

Hon håller mig i handen och tittar på mitt vänstra öra när Johan spetsar den. Jag rör inte en min, men jag känner att Ina klämmer min hand. Hennes blick förändras och ser både chockad och lätt illamående ut när hon berättar att hon är livrädd för nålar.

Slutet gott, allting gott. Min vänstra tragus är smyckad och den ser så fin ut. Det gör ont att le, men det får jag fan ta. Tack Ina för denna eminenta födelsedagspresent.

Om tiden skulle vilja gå snabbare nu och långsamt sen när jag är i Japan, vore jag tacksam. Jag vill åka nu för att shoppa många onödiga och söta saker. Och plugga också, självklart. Glöm för guds skull inte att jag ska plugga.

Som dessa till exempel. Vem kan motstå en söt hund som dessutom är en väska? Inte jag i alla fall. Man kan få den i rosa också. Tihi. De röda skorna vill jag ha, men jag antar att de inte är lika söta i storlek 39.

Vill bara inflika att Maria är av ondo. Igår gav hon mig en drös lolita-sajter och länk till skoaffär på Ebay. Allt mot min vilja, jag lovar. Min plånbok känner sig hotad och mitt Visa tar betäckning.

Sedan två månader tillbaka har jag varit besatt av tanken att pierca min andra tragus, då den första redan är piercad. Jag vill så gärna smycka mitt öra. Eller bägge, gärna ossymetriskt så att jag på så sätt kan skilja på höger och vänster.

Kanske imorrn? Jag hatar verkligen att vänta.

Vaknar av ett duns. Bor i vindsvåning så man hör verkligen ALLT som landar på taket. Kollar upp och ser en fiskmås, modell större, som vandrar runt utanför fönstret. Det dunsar till igen, denna gång fiskmåsens kompis. Den ena går runt på taket, den andra tittar in genom mitt sovrumsfönster och vi får ögonkontakt. Fascinerande.

Jag har en ödla i plast som sitter fast på fönstret med en sugpropp och den ville fiskmåsen ha. Han knackade försiktigt på rutan med näbben och jag känner att nackhåren reser sig. Något som väldigt få vet är att jag är livrädd för fåglar. Har varit det sen jag var barn och såg Hitchcocks Fåglarna. Det här nog det närmaste terapi jag nånsin kommer vad gäller det ämnet.

Resultatet av fotosessionen fick jag se idag.

Beskrivning: androgyn. Vacker.
Jävligt snygg, helt enkelt.

Solidaritet igår. Skrattade och dansade tills jag inte orkade stå. Bokstavligen. Jag envisas nämligen med att gå ut och dansa i högklackat. Dagen efter ska vi inte ens snacka om. Ingen baksmälla, men jag har så ont i trampdynan att jag knappt kan stå dagen efter en sån kväll. Tragisk, men jag älskar mina skor för mycket.

 Anledningar till varför jag plågar mig i högklackat är

• jag känner mig ful i lågklack/ballerinas
• jag har fler skor att välja emellan om jag väljer att gå i högklackat
• ett par gymapaskor är allt jag äger på den fronten. De är inte snygga för att jag jobbar i dem. Sunk.
  

Ecco-skor är uteslutet. Foppa-tofflan? Över min döda kropp.
Jag får väl hålla käft och skylla mig själv.