Kul att komma tillbaka till skolan och se att vi fått nya klasskompisar. Nu är vi väldigt många svenskar, en nigerian, en holländare, en grönländare, fyra kineser och två koreaner.

Ibland önskar jag att jag inte gett upp på att läsa kinesiska. När kineserna i klassen inte förstår ett ord som sägs, skriver läraren ner kanji för ordet och går det ett "aaahaa" bland kineserna. Samtliga hade förstått.

Fuskigt juh. Där sitter jag, än så länge begränsad till 210 kanjis.

Patricia Field, vida känd för att vara stil-gurun i Sex and the City, släppte Barbie by Patricia Field, till en början bara i USA. Jag fann inget intresse i det när jag läste memot, så rosa är jag inte till stilen, men saaakta har det gått upp för mig att det är många grejer (bla väskan!) från Barbie by... som är för kawaii för att leva utan. Smycken, kläder och solglasögon, till och med dockor och hemmaprylar, allt med touch av rosa, Barbie och Fields känsla för design. Det är tufft och det funkar, trots att man inte är så rosa till livsstilen.

Och det är nu jag sitter och verkligen ångrar att jag inte besökte Flag Store i Harajuku som öppnade den 20 mars...

För den som moder natur inte begåvat med ansiktsbehåring hittade jag dessa som hjälper en liten bit på vägen. Tycker du att det tar för långt tid att odla, om du ens kan odla, så är denna produkt för dig.

Finns på Loft, varuhuset för onödiga och nödvändiga ting.

Min svarta mobil blev påkörd av strass-trucken

För mycket fritid är aldrig bra. Nästa gång kanske jag misshandlar mitt Nintendo DS med söta kattklistermärken, shiny hjärtan och superlim.

Superlim är, för kännedom, skitsvårt att få bort från hud. Jag är glad över att mobilen inte fräts bort som mina naglar gjort.

För oss tog det tre veckor från det att vi kom till Kyoto att fixa registrering, mobiler och bostad. Det hade gått betydligt mycket snabbare om vi fått hjälp, märker vi nu när vi hjälper andra.

De vi skulle hjälpa med bostad och grejer heter Henke & Bella och deras klasspolare, Linnéa och Mats. Allihopa trevliga och sociala människor som igår fixade både rymdvarelseregistrering och mobiltelefoner. Idag var vi på bostadsförmedlingen och etablerade kontakt med en handläggare åt dem och redan efter två timmar kunde Henke & Bella få skjuts till ett objekt. Linnéa ska titta på lägenhet på tisdag och redan nu har hon tre lägenheter som verkar intressanta med inflyttningsdatum om mindre än tre veckor.

Rille och jag fick av en slump reda på att vi inte behöver gå igenom vår handläggare på bostadsförmedlingen för att förlänga vår lägenhetskontrakt, utan vi kontaktar fastighetsägaren direkt. Skönt att slippa mellanhänder, dock är jag nervös över att prata i telefon på enbart japanska för en sådan viktig grej.

Vi fick förresten komplimanger av vår rektor som sa att vår japanska är riktigt bra.

Vad kan jag säga?

Det är många studietimmar, bra lärare, slit och kaffe som ligger grund för den kunskapen.

Maiko = geisha-lärling

En av de höjdpunkterna under vårlovet var att gå till Maika i geishakvarteren i Kyoto och bli sminkad samt klädd som en maiko. Förvandlingen beskrivs nedan.

Steg 1: Ta av alla kläder förutom trosor och behå.

Sätt på yukata (lätt morgonrock) för en träff med påkläderskan.

Steg 2: välj kimono.

Beroende på vad man betalar får man välja mellan olika kvaliteter på kimonos.

Steg 3: Sminket.

Nacken och ansiktet blir sminkade i vitt, läpparna i rött och ögonbrynen i rött och svart. Färgen var iskall. Sminkningen avslutades med eyeliner och mascara.

Steg 4: Håret.

Jag har kort hår och jag fick en helperuk. Hårspännen och blommor sattes fast senare. Carina har lite längre hår och hennes egna lugg och sidohår kammades in i peruken för en naturlig look.

Steg 5: Påklädning.

Det var lager-på-lager av olika tyger. Kimonon drogs på nästintill sist.

Steg 6: Studiokort.

I priset ingår ett studiofoto. Kortet skulle tas med mig på knä. Jag höll på att inte komma upp. Det var för mycket kläder och jag var livrädd för att snubbla på min långa kimono och slå ut tänderna.

Steg 7: Ut och lek.

Man fick ta en liten promenad i geishakvarteret om man ville. Jag gjorde det inte, vilket också gav mig mer tid att lattja i deras trädgård med min kamera istället. Skorna var helt fantastiska och svåra att gå i, men man vande sig efter ett tag.

Vi spenderade nästan fyra timmar där, från det att vi kom dit till det att vi var avsminkade och klara. Under avklädningen insåg vi att det var en eller två killar som sprang omkring som maikos och det märkte man inte förrän de tagit av sig kimonon. Cross-dressing de luxe.

Nästa gång ska jag vara samuraj.

Shopping av kläder hände i Hiroshima och Tokyo. Peking ska vi inte ens snacka om. Min plånbok hämtar andan och garderoben ser lite fetare ut. Va fan har hänt?

När jag kom till Japan i oktober hade jag med mig 16 kg kläder och tre par skor. Det kanske låter jättemycket, men det är det inte. Jag reste hit med inställningen "jag köper kläder där" och tji fick jag. För stor på alla sätt och såvida det inte är GAP, Benetton eller Uniqlo hittar jag inte ens basplagg.

Inget har förändrats. Jag har varken gått ner eller upp i vikt eller fixat fotförminskning. Så varför hittade jag då två par jeans, fyra kjolar, fyra par ballerinas, ett par högklackat, tre klänningar, två västar, två blusar, ett bälte och en massa underkläder?

Det var en retorisk fråga. Själv har jag inte en susning.

När vi sitter på Kansai flygplatsens Starbucks efter incheckning slår det mig att jag inte kommer få träffa min syster Carina förrän i september. Det är långt till dess och ja, systrarna kommer att vara saknade. Grät en skvätt på bussen och det så känns tomt nu när hon åkt.

I september kommer jag hem till Sverige.

För bara tre veckor.

Richard och jag ska lägga in ansökningen för ytterligare ett år i Kyoto.

På sätt och vis är det inte ens oväntat.

Det är ju nånting speciellt med Japan. Den går in via ögonen, in din själ och hjärta och vägrar att komma ut.