Vi har en thailändsk munk i klassen vid namn Tirayuth (uttalas Tirayuttu). Han är världens sötaste och har gått från att vara tystlåten till att sitta och fnittra, säga enstaka ord på svenska eller krama om Rille. Han kan inte svenska, men han hör ju en hel del då vi är tretton svenskar i klassen.

Idag hade Tirayuth på sig crocs till sin munk-outfit.

Det såg...ja...annorlunda...ut och jag bara dumma kommentarer om det.

Rille och munken Tirayuth har varit på bio, enligt rollspelet.

Efter att ha klivit upp 08.30 för att få läxorna klara till dagens lektion märker jag runt 11.30 att humöret börjar svikta. Innan jag förvandlas till en hungrig mumie med taskigt temperament, måste jag få i mig mat.

I skafferiet är det här det första jag får syn på.

Jag köper inte Mr Donut. Det är inte för att de är äckliga eller så, mest är det för att min mage vrider sig som den hamnat i sjätte nivån av Dantes helvete på grund av laktosen. Ändå fanns det en låda med underbart doftande vaniljkrämsmunkar som bara väntar på att bli uppätna. Rille hade tydligen köpt en låda igår med Chris och det hade blivit över.

Tog munken i min hand, luktade på den, kände tyngden av den. Ville ta en tugga, känna sockret fräta mot mina tänder och vaniljkrämens smak mot tungan. Åh, så onyttigt. Åh, så gott.

Munken blev uppäten, men inte av mig. Jag gav den till Rille och fixade en sallad istället. Självdisciplin är något jag inte saknar.