Maria kommenterade på ett tidigare inlägg:

"Jag såg en brittisk dokumentär om pickup artists för en månad sedan. Det var alla möjliga killar du kan tänka dig som gick på sådana boot camps och jakten som filmades ute på en klubb var vidrig. Och full av hyckleri när en av bootcampdeltagarna nojjade över om han skulle kunna hitta en flickvän eftersom tjejer helt plötsligt verkade vara slampiga och opålitliga. Själv hade han natten innan hånglat upp 25 tjejer. På samma klubb."

Det finns många såna dokumentärer om PUA (Pick up Artist) i omlopp just nu. Jag såg "the art of seduction" för ett par minuter sedan och jag finner det fortfarande lika roande mycket pga dessa män bryter ner sig själva utan att de fattar det. Hur blir det i framtiden när de funnit "the one"? Kan de lita på sin partner eller blir det ett liv i svartsjuka för att de VET att vilken PUA som helst kan sno just hans kvinna? Och vilken kvinna vill leva med en Pick Up Artist som kan få återfall? Det är ju inte som att dessa mäns syn på kvinnor förbättras ju mer game de får.

Vissa män söker sig till en terapeut, andra betalar sig in i seminarier. I bägge fall verkar det resultera i bättre självförtroende, både på gott och ont. Man behöver inte ens gissa sig fram till vad som fungerar bäst långsiktigt.

Nu finns bilder från det tidigare fotojobbet för Sisteres höst- & vinterkollektion 2008 uppe på deras hemsida. Katalogen kommer senare och ska bli kul att se.

Tröjan på bild 10 suktar jag efter, men inte lika mycket som mitt hjärta suckar över den coolaste skinnjackan jag nånsin burit.

Vi har varit i Japan i nio månader nu. Det har gett mig tid att reflektera vad jag verkligen saknar hemifrån, förutom människorna i mitt liv så att säga. Restauranger, åh, denna craving.

Olé Olé på Hantverkargatan 30 har en sangria som är den bästa i jag smakat och då har jag ändå varit i Spanien x antal gånger. Vitlöksfrästa räkor med patatas bravas och albondigas (spanska köttbullar) rekommenderas och kan du spanska, tveka inte, det är bara att snacka.

Inte så konstigt egentligen, men jag saknar att äta kött. Jag kan räkna på fingrarna antalet gånger då jag ätit kött här i Japan. Kött är dyrt. Kött smakar konstigt. Texas Longhorn i Slussen har den bästa servicen och blandar de vassaste Margaritas utan tequilasmak. Glöm inte att beställa kött till, även om enbart en pitcher margarita är lockande.

Sist, men absolut inte minst, Bagel Street Café på St Eriksgatan 80. Åååh. Hur många frukostar och bruncher har jag inte ätit där? Hur många uppdateringar efter helgernas eskapader har vi haft på det där kaféet?

Det är nästan så att jag börjar darra i ren abstinens när jag tänker på deras matiga Veggie bagel utan cream cheese och extra pesto. Efter de åtta första gångerna jag beställde det, provade jag Pesto Chicken bagel och...wow. Detta i kombo med gott kaffe är ett beroende jag inte kan bli av med. I molnet av desperation och abstinens åt jag under vårlovet på en bagel restaurang i Tokyo och det ska medges att brödet smakade himmel och rosa fluff. Men det var som att längta efter choklad och få en godisnapp från Haribo för att stilla chokladsuget. Inte samma grej.

Med Bagel Street Café var det inte bara den goda maten eller téet med det långa namnet - som varken expediten eller jag kunde uttala - som utgjorde charmen. Det var hela alltet; inredningen, kaffet, de sköna stolarna och ägarens leende - det soligaste och ärligaste jag upplevt från nån inom kafésektorn - som gör att det är på Bagel Street Café jag kommer äta min väldigt jetlaggade brunch när jag kommer hem den 18:e september.