Vi har varit i Japan i nio månader nu. Det har gett mig tid att reflektera vad jag verkligen saknar hemifrån, förutom människorna i mitt liv så att säga. Restauranger, åh, denna craving.

Olé Olé på Hantverkargatan 30 har en sangria som är den bästa i jag smakat och då har jag ändå varit i Spanien x antal gånger. Vitlöksfrästa räkor med patatas bravas och albondigas (spanska köttbullar) rekommenderas och kan du spanska, tveka inte, det är bara att snacka.

Inte så konstigt egentligen, men jag saknar att äta kött. Jag kan räkna på fingrarna antalet gånger då jag ätit kött här i Japan. Kött är dyrt. Kött smakar konstigt. Texas Longhorn i Slussen har den bästa servicen och blandar de vassaste Margaritas utan tequilasmak. Glöm inte att beställa kött till, även om enbart en pitcher margarita är lockande.

Sist, men absolut inte minst, Bagel Street Café på St Eriksgatan 80. Åååh. Hur många frukostar och bruncher har jag inte ätit där? Hur många uppdateringar efter helgernas eskapader har vi haft på det där kaféet?

Det är nästan så att jag börjar darra i ren abstinens när jag tänker på deras matiga Veggie bagel utan cream cheese och extra pesto. Efter de åtta första gångerna jag beställde det, provade jag Pesto Chicken bagel och...wow. Detta i kombo med gott kaffe är ett beroende jag inte kan bli av med. I molnet av desperation och abstinens åt jag under vårlovet på en bagel restaurang i Tokyo och det ska medges att brödet smakade himmel och rosa fluff. Men det var som att längta efter choklad och få en godisnapp från Haribo för att stilla chokladsuget. Inte samma grej.

Med Bagel Street Café var det inte bara den goda maten eller téet med det långa namnet - som varken expediten eller jag kunde uttala - som utgjorde charmen. Det var hela alltet; inredningen, kaffet, de sköna stolarna och ägarens leende - det soligaste och ärligaste jag upplevt från nån inom kafésektorn - som gör att det är på Bagel Street Café jag kommer äta min väldigt jetlaggade brunch när jag kommer hem den 18:e september.

Slår mig ned på St Marc och läser Japanzine, en gratistidning jag plockade upp på Junkudos bokhandel, och smågarvar för mig själv när jag läser artikeln om The Pick up Artists. Jag mindes hur road och okontaktbar jag var när jag läste Neil Strauss "The Game" som handlar om författaren - smånördig och har otur med tjejer -"infiltrerar" denna värld av karismatiska män som med hjälp av forum på nätet och seminarier hjälper andra män att ragga kvinnor. En helt ny värld med egen terminologi öppnades och han lyckas bli en fullfjädrad Pick up Artist.

Nu är tre Pick up Artists i Japan och ska hålla seminarier och eventuella Bootcamps där män - för en viss summa - får bland annat lära sig hur man börjar konversera med en kvinna utan att hon känner att mannen hon pratar med är creepy, hur man får telefonnummer och hur man ser till att inte hamna i "låt oss vara kompisar-"facket. Jag vill gå på såna seminarium bara för att veta psykologin bakom. Handlar det om självförtroendebrist hos männen eller är kvinnor verkligen så komplicerade? Och hur stor är efterfrågan på denna Bootcamp här i Japan?

Hela intervjun finns här.

Då jag inte är den sällskapsjuka typen har dagar då jag bara vill umgås med min Ipod och en tidning. När jag bodde i Stockholm och dök upp på en restaurang själv för att äta blev jag tittad på som om jag vore en lång utlänning i Japan; med förundran och ibland med lite medkänsla. Jag minns det tillfället jag ringde till Gondolen i Slussen för att boka bord för en person - då det alltid var fullbokat på drop in - och fick ett "va? Alldeles själv?" till svar. Jag ville inte behöva förklara för en total främling, via telefon dessutom, att jag inte känner för att ha sällskap. 

Idag var en sån dag  och jag begav mig till Mushashi sushi för att äta middag ensam. När de ställer frågan hur många svarar jag "hitori", en person, och får varken blickar av medkänsla eller annat konstigt av servitrisen. Här är det inte konstigt att äta ensam eller ens gå på bio ensam och kanske också mer accepterat.

Varför är det konstigt i Stockholm att vilja vara själv? Det handlar inte bara om att äta ute eller fika ensam. När jag var singel var det jätteviktigt för alla andra än mig att jag skulle ha nån. Jag ville vara ensam, jag valde det ju. Vad får mig att tro att jag kan leva med andra om jag inte kan leva med bara mig själv?

Det är därför Rille är så bra. Vi är såna som gillar att vara själva, fast med varandra, konstigt nog.

Det är underbart att befinna sig på en japansk bokhandel. Här kan man stå och glutta igenom tidningar såväl som böcker utan att personalen surnar och ber en att "köpa och sen läsa" och inte tvärtom. 

Books 1 på Kawaramachi - Shijo

Junkudo i Bal-huset, Kawaramachi

Okonomiyaki enligt Wikipedia

"Omelettsmeten är baserad på mjöl, riven potatis, vatten eller dashi (japansk buljong), ägg och strimlad vitkål. Vanligtvis innehåller den också andra ingredienser som purjolök, kött, bläckfisk, räkor, grönsaker, kimchi, mochi och/eller ost. Okonomiyakin äts sedan oftast med en eller flera av följande garneringar: okonomiyakisås, nori, tunna spån av torkad fisk, majonnäs och ingefära".

På okonomiyaki-stället Mr Youngmen serverar de inte bara Japans motsvarighet till omelett utan även en grymt god yakisoba - stekta nudlar som kan innehålla kött och grönsaker beroende på vad man är sugen på.

Personalen är vänliga och engelska menyer finns. Gott, prisvärt och centralt beläget på Teramachi-Shijo.

Okonomiyaki setto bestående av okonomiyaki, onigiri (risbollarna) och misosoppa. Mycket mat som mättar länge till ett pris som passar studentbudgeten: 780 yen - 44 kr.

Att regnperioden skulle börja på midsommar var ju inte alls otippat.

Mys med regn och 27-30 grader varmt...Inte.

Fortsätter med att visa upp mumsig och vackert förpackad frukt på bloggen.

Denna gång fick det bli körsbär. För kanonpriset 5000 yen - 280 SEK - kan denna låda bli din.

I disken tvärs över finns det blå Castello som i Sverige kostar runt 25 kr. Här är den exotisk som tusan och prislappen visade 1200 yen dvs 67 kr.

Det är inte bara utländska varor som är dyra. De berömda melonerna från Hokkaido kan kosta uppemot 10 000 yen (560 SEK) per melon har vi hört. Fatta besvikelsen om den inte skulle vara god.

Att Chris gillar tischas från Threadless är ingen hemlis. Nu finns det dock en tischa på Threadless sajt där Chris stått för idé och design och Rille för efterbearbetningen. Om du är medlem och gillar designen, rösta på den här!