Jag såg denna och gillade utsnittet. Trots att jag inte röker, fick jag ändå en aha-känsla. Jag tror inte att jag nånsin tänkt på att cigaretten är i samma höjd som barns ansikten.

Hoppas alla andra rökare reagerade som jag. 

Pratade precis med Hiroyas familj som ville lägga undervisningen någon annanstans än hemma i helgen. Det visade sig att de har ett sommarhus dit jag blev erbjuden att följa med, från lördag till söndag, för att agera lekperson.

Eller ja, lekledare typ. Lektant?

Barnvakt. Där har vi det.

Kul ska det bli i alla fall. 

Vi har en thailändsk munk i klassen vid namn Tirayuth (uttalas Tirayuttu). Han är världens sötaste och har gått från att vara tystlåten till att sitta och fnittra, säga enstaka ord på svenska eller krama om Rille. Han kan inte svenska, men han hör ju en hel del då vi är tretton svenskar i klassen.

Idag hade Tirayuth på sig crocs till sin munk-outfit.

Det såg...ja...annorlunda...ut och jag bara dumma kommentarer om det.

Rille och munken Tirayuth har varit på bio, enligt rollspelet.

Efter att ha klivit upp 08.30 för att få läxorna klara till dagens lektion märker jag runt 11.30 att humöret börjar svikta. Innan jag förvandlas till en hungrig mumie med taskigt temperament, måste jag få i mig mat.

I skafferiet är det här det första jag får syn på.

Jag köper inte Mr Donut. Det är inte för att de är äckliga eller så, mest är det för att min mage vrider sig som den hamnat i sjätte nivån av Dantes helvete på grund av laktosen. Ändå fanns det en låda med underbart doftande vaniljkrämsmunkar som bara väntar på att bli uppätna. Rille hade tydligen köpt en låda igår med Chris och det hade blivit över.

Tog munken i min hand, luktade på den, kände tyngden av den. Ville ta en tugga, känna sockret fräta mot mina tänder och vaniljkrämens smak mot tungan. Åh, så onyttigt. Åh, så gott.

Munken blev uppäten, men inte av mig. Jag gav den till Rille och fixade en sallad istället. Självdisciplin är något jag inte saknar.

När jag kommer till lägenheten där jag ska undervisa Hiroya och hans lillebror får jag en smärre chock. Där finns Hiroya och inte mindre än ytterligare fem barn tillsammans med deras mammor. Tydligen skulle jag undervisa alla barnen och även de vuxna var väldigt intresserade. Jag hade förberett lektion för Hiroya bara. Hur skulle det här gå...?

Maten står på bordet och vi slår oss ner för att börja lektionen. Jag visar sällskapet "jag, du, hon, han, den, det" och förklarar att det inte finns keigo på engelska på det sätt som det finns på japanska. Ögonen blir stora på mammorna. Det är först då Hiroya fattar varför han inte kan kalla mig teacher på samma sätt som man säger sensei på japanska.

Samtidigt som vi sitter och äter frågar jag ungarna om de kan djur på engelska. Vilket liv det blev! Alla kunde något djur och mammorna satt där och var hur överraskade som helst över att deras barn kunde så många djur på engelska för att sedan säga betydelsen på japanska. Jag var mest förvånad över att de satte uttalet så bra. Den yngsta i sällskapet var kanske 5 år gammal och han briljerade ikapp med min elev.

Efter middagen gick alla familjerna till barnens skola för att kolla på eldflugor. Jättefint! Jag har aldrig sett eldflugor förut och de var bra mycket större än vad jag trott.

När ungarna inte var i närheten pratade föräldrarna om vansinnesdådet i Akihabara som varit på nyheterna idag. Usch.

Dessert: glass på flingor med chokladsås OCH grädde

Keiko valde att fira sin 22-års dag på en izakaya i Kyoto. Där fick vi smaka på inte mindre än 12 olika rätter inklusive dessert. I menyn ingick det fri bar och det skålades friskt. Mycket gott och jättetrevligt.

Födelsedagsbarnet valde dansklubb framför karaoke och vi satte av mot Sam & Dave. Hemgång för Rille och mig vid 02 och blir som vanligt kallade för kärringar på grund av "tidig" hemgång.

Coco Ichinbanya är ett fast food-typ av curryställe där de har rätter som är såsbaserade med ris något frityr till. Folk associerar curry med indiskt mat och det här är den japanska varianten av det.

Currysåsen kommer i olika styrkor. De glada eller de smått ansträngda smajlisarna kan ge en ledtråd på hur stark currysåsen kan bli. Jag brukar ta en trea i styrka, medan Rille tar en etta. Vid ett tillfälle trodde jag att mina smaklökar blivit vana vid styrkan, det smakade ingenting liksom. Men de visade sig sen att personalen förväxlat våra beställningar...

Man kan välja hur många gram ris man vill ha också. 300 gr är standard och det brukar alltid bli över, så jag brukar beställa 200 gram och då kostar det också 50 yen mindre.Sen kan man också välja till topping som ost(!), ägg eller vitlök. Sallader finns som huvudrätter och som tillbehör.

Det är billigt att äta på Coco. Panerad kycklingfilé med 300 gram ris och en boll med potatissallad kostar ca 850 yen --> 48,50 SEK. Mättnadskänslan varar länge, men risken finns att man rapar curry resten av dagen.

Eftersom jag varit sjukt har jag liksom halkat efter lite grann.

Till idag hade jag inte mindre en tre uppsatser plus en renskrivning att göra. Dessutom pluggade jag in lite nya kanjis som vi numera kommer att få studera på egen hand för egen hand, istället för lärarledda kanjilektioner.

Vi har fått en ny bok. Grammatiken vi har börjat med nu är en korsning av repetion från förra terminen och mardröm-jag-fattar-ingenting-jävla-skit! typ av känsla. Jag måste plugga hårdare bara...